Blixtrande Klingor

Torsdag 16:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

På morgonen är Maria inte nöjd utan tar en vända till i tvättskjulet med Simons väst och går över den med en speciell örtblandning. Leo försöker dra med sig Maria hem till Simon men hon undrar var Pablos tjänst som betjänt har tagit vägen? Leo sticker åt henne 10 denier istället och beger sig raskt till Simons hus.

Etienne å sin sida tvingas konstatera att gårdagens festkläder är förstörda, framförallt den himmelska blå västen. Det är knappt att de skulle kunna användas i Krutdungen, så Etienne stoppar undan dem i garderobens djupaste hörn och går till den vanlige skräddaren på Rue de la Vannerie. Där beställer han två sommarrockar, en i ockrabrunt och en i grått. Denne skräddare har mest enkla bastyger i tråkiga färger men kvaliteten på tygerna är dock bra, så Etienne slår till på en svart och en rödbrun väst i engelskt linne också (även om han saknar Simons råd om färgerna). Därefter rider han hem till Simon.

Simon vaknar i närheten av klockan 11. När han kommer ner sitter Etienne bekvämt installerad vid hans skrivbord och skriver tackbrev till vicomte de Bouvard, och i matrummet smörjer Leo förnöjd kråset på ägg och stekt bröd. Leo frambringar västen och det konstateras att inga fläckar kvarstår (varvid Etiennes humör märkbart sjunker). Simon kastar också ett öga på notan för klädbeställningen hos Michel le tailleur och upprörs över priset (som dock betalats av Etienne), dock inte mer än att han tar en livre ur Gilberts börs och ger till Leo för att skicka vidare till Maria. Leo ombesörjer att både Maria och Pablo ska komma till huset nästa dag för en inventering av möjliga tjänster de kan erbjuda.

Gårdagens attack diskuteras. Någon tipsade säkert om att de var på fest, men vem? Misstankarna faller på Benoit Clergeot, men man bestämmer sig för att avvakta med att pressa honom. Man diskuterar också om Leo ska beväpnas ifall fler attacker sker. Etienne har alla Lutzhausens tre vapen — Simon grumsar lite om detta men får höra att han minsann lade beslag på hästen trots att han satt på Bastiljen vid tillfället ifråga — och man enas om att ge den lilla pistolen till Leo. Man diskuterar också vem som kan ha hyrt slöddret: antingen duc d’Quagliata eller någon medlem i Svarta Korset. Men i och med den storartade segern anser man att man visat sin dådkraft och varnat anstiftaren att hålla fingrarna i styr. Simon gnags dock något av tanken på skuldbreven i hans namn som är ute på vift…

Efter en kort diskussion om ifall M. Moulins garderob kan sys om för att passa Simon följer Leo med till Etienne för att få pistolen, där han också förevisas de förstörda kläderna. På eftermiddagen hämtar Etienne sin nya rock (notan sänds till vanliga adressen), Simon arbetar med sortering i sin nya vinkällare och Leo gläder Maria och Pablo med morgondagens visit och ett tungt livremynt. Middag avnjutes gemensamt på Röda forellen, i den eventualitet att Jules skulle skicka något meddelande, men inget sådant dyker upp.

View
Onsdag 15:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Leo vaknar tidigt och beger sig till Arsenalen. Solen glittrar vackert i Seine och Daniel le Normande sitter som vanligt i det fuktiga lilla källarkontoret. Antalet bokningar av Leos tjänster återhämtade sig aldrig efter attentatet mot kardinalen och Daniel tror att duc d’Poissy nog snart kallar dem tillbaka till Orléans. Leo erbjuder sig att hjälpa Daniel med inköpsbestyr vid Hallarna, vilket leder till den naturliga funderingen från Daniels sida om Leo “är betjänt nu, och putsar skor?” Efter att Leo handlat (och upptäckt skillnaden man får i behandling av försäljarna beroende på vilken typ av kläder man bär) diskuterar han och Daniel besviket den otillfredsställande steglingen med sina daskar till slag och snabba avslutning.

Etienne rider till magistratet och ber Knippel översätta Lutzhausens brev vilket tar fram till lunch. Under tiden underhåller sig Etienne med liggaren om fallet med hålet i gatan. Drygt hälften av de inblandade har accepterat förlikning men en äldre man agerar rättshaverist och anför argument som skillnaden mellan eke och ale i hjulaxlar samt framför nya vittnen och uttalanden. Etienne skriver ett avmätt svar och passar på att också lägga med sitt brev till Renée (som skrevs i arla morgonstund) i den norrgående depeschväskan.

Simon vaknar vid 11-tiden och beger sig efter frukost (och komponerandet av ett pliktskyldigt brev hem till sin syster) till skräddaren. Det är kö, några damer väljer tyg till dukar och klänningar, och Simon hjälper dem belevat med goda smakråd. När han provar västen förstår han att det finns hembesöksservice! Några sista stygn behöver ändras så skräddaren lovar att skicka hem plaggen till Simon inom någon timme eller två.

Etienne läser de översatta brevens sorgliga innehåll (det finns en släktgård att ta över, en äldre bror med alkoholproblem med mera) och tar dem sedan direkt till Palais de Justice. Han framhåller att han behöver lämna dem personligen till M. Lorenceau och förs in i en del av palatset han inte tidigare sett, till ett rum med utsikt över Seine där M. Lorenceau presiderar i full mortièredräkt. Etienne överväldigas av respekt. Tyvärr innehåller breven inget av vikt och M. Lorenceau kastar dem förargad åt sidan men tackar för besväret.

Man sammanstrålar hos Simon på Rue Portefoin och äter en liten matbit. Simon inser att han behöver hämta fler klädesplagg från Rue des deux Portes: medan han rider iväg och gör det byter Leo om i gästrummet (och somnar gott på sängen) medan Etienne passar på att bese delar av huset igen (inte köket). Även till Rue des deux Portes har en inställelse till Palais de Justice med stämplar och band anlänt…

Åter på Rue Portefoin dricker man lite vin på terassen tills Simons nysydda kläder levereras. Sedan beslutar man sig för att bege sig till vicomte de Bouvard till fots då det ju är så nära. Väl där blir våra vänner hjärtligt mottagna och vicomten serverar Etienne vin med sina egna händer. Det enda som något litet kan grumsa glädjebägaren är att både Simon och Etienne glömt att smycka sig med S:te Didier-nålen!

Gästlista utöver vicomte de Bouvard och hans kära hustru Madeleine:
Från fäktskolan:
Jean-Claude Guardi
Francois le Soef
Nicholas Bernier
Olivier Touchot
Laurent St. Pierre
Sociala vänner:
Comte Arnaud de la Fôret St. Croix med hustrun Charlotte
Mme Chastellier
Rosamund de Tour Castanet (systerdotter till Charlotte)
Giulietta de Masina (kusin med Rosamund)
Gardesofficerare:
Gérard Faragó (kardinalens garde)
Thierry Tindillière (kardinalens garde)
Lionel Strauss (schweiziska gardet)
Från justitiedepartementet:
Benoit Clergeot (skrivare på väg upp)
Emmanuel Quenez (från chambre de agricole, sysslar med fiskeri)
Alain Giraudon (aidé till en président à mortier)
Kyrkans män:
Kaniken i St. Germain l’Auxerrois
Abbé Marotte

Vännerna är glada över att se St. Pierre, som sitter i en stol med filt om benen och tidigt förs hem i bärstol. Hans närminne verkar svagt men Etiennes problem med bakfoten minns han mycket väl! de la Fôret St. Croix meddelar Simon att han har ordnat en ny fäktlärare åt Nicolas men att denne inte är lika bra med barnet som Simon, och att han därför är välkommen tillbaka när han behagar.

I en diskussion med abbé Marotte och Justitedepartementets representanter förstår man att steglingen var mild då dagar ägnats åt att reda ut Lutzhausens tyska genealogi för att översätta hans rang till franska förhållanden och rätt typ av straff. Mme Chastellier får nys om det nya huset och utber sig en inbjudan dit. Hon är klädd i en klänning av äldre snitt av tjock brun sammet, med liten spetsfichy och knappar av pärlor. Även Jean-Claude informeras om huset och blir utlovad en fest.

Man går till bords ute i trädgården till ackompanjemang av musik på luta. Man serveras i tur och ordning fisk, trastpaj och hjortstek och Leo förundras över att portionerna är så små och att flera av rätterna bärs ut utan att gästerna fått någon påfyllning. Först vid hjortsteken kommer en sådan och Leo ser till att få en ordentlig extrabit så han till sist kan känna sig säker på att bli mätt. Simon diskuterar sin nya vinkällare och får höra att det italienska vinet han tyckte om kanske är liguriskt. Till efterrätt kommer en vacker tallrik med kanderade blommor och marsipanfrukter in samt ett utsökt dessertvin. Man skålar för konungen, för kardinalen, och för Etienne d’Adours ära!

Därefter bryts taffeln och gästerna spatserar i trädgården, som är stor som den som hör till Rue Portefoin men saknar köksträdgårdsdel. Således finns plats för både en ordentlig rosengård, en liten labyrint och en springbrunn som stillsamt spelar i kvällen. Simon agerar kavaljer åt Giulietta medan Etienne ser till att dra sig undan en smula i sällskap med Mme Chastellier, som roat går honom till mötes i detta hemlighetsmakeri. Hon berömmer Etienne för hans klokskap i att inte sova hemma och meddelar också att “ni finns kvar i rullorna, men andra influenser verkar i en annan riktning — det blir ni snart varse. Jag säger inte mera!” Därmed avslutas intervjun tillsammans med en lekfull dask med solfjädern på Etiennes handled och Mme Chastellier återvänder till terassen.

Simon å sin sida fiskar hos Giulietta efter information om Monsiuer Chastellier men kammar noll, någon sådan har hon aldrig sett till, han bor nog på landet. Han får höra att Mme kan mycket om det som händer i världen och läser mycket, samt att hon ibland har gäster som hon talar intresserat med (men då brukar inte Giulietta närvara).

Etienne talar med juristerna (utom Clergeot, som gått) och får insyn i gången på Palais de Justice (samt att man måste ha svart på vitt när man anklagar ädlingar). Han blir också rekommenderad att inte besvara några rättshaveristbrev: “då drar de in ett par tre avocats och man får aldrig stopp på eländet”. Till sist känner man sig mogen för att lämna festen (två tredjedelar har redan gått) och beger sig tillbaka mot Rue Portefoin. Men när man vikt av runt hörnet och skenet från vicomtens fackelbelysta hus slukats av mörkret spärras gatan både framför och bakom dem plötsligt av påkförsett slödder, vars ledare utlovar “en hälsning från varmare länder”!

Etienne retirerar upp på den lilla kyrktrappa han har på sin sida medan Leo instinktivt trycker sig mot en murgrönsförsedd mur. Simon skrattar bara och attackerar ledaren direkt. En strid följer där Leo snärjer fast en av huliganerna i murgrönan och sedan i hettan sparkar av sig sin ena sko, som far över muren. Simon klarar av de flesta av huliganerna (även om han vid ett tillfälle råkar tappa greppet om sin värja så den far iväg och ställer sig i kyrkans gamla silvriga träport — tur att han har sin dolk till hands). Etienne ingriper mot slutet av striden och tar sig an den störste av bråkstakarna, som han kort därefter nedgör medelst en stöt i ögonhålan. Bjässen faller olyckligt nog över Etienne och blodar ner honom rejält, för att inte tala om hur gatudammet smutsar ner honom. Även Simon har irriterande nog fått blod på sin nya väst. Ett snabbt dolkkast ut i mörkret sätter stopp för en av de flyende och kvar på valplatsen står våra vänner samt den av murgrönan fasthållne mannen.

Vid förhör med denne (som går under namnet Jules) framkommer dock ingen information av värde, det var ledaren Gilbert, nu avliden, som hade antagit uppdraget. Simon upprörs framför allt över att slöddret inte fått mer än en livre per person för detta värv! I Gilberts fickor hittar man inte heller några ledtrådar, men Simon tar hand om hans börs med 8 livre i, och Leo finner efter att ha insett att han aldrig kommer att hitta sin bortsparkade sko att Gilberts fotbeklädnader turligt nog passar honom. Man släpper Jules och lovar honom några livre ifall han meddelar på Röda forellen vem som lejde gänget.

Nu brådskar det — blodet torkar in i kläderna. Etienne beger sig inte direkt hem till Rue Greneta utan passerar stadsvaktens stuga på Rue St. Germain, där han hittar ett par tre vakter som spelar tärning i skenet av ett fyrfat. Stor konsternation uppstår, men till sist kommer Etienne ändå hem och kan klä av sig och tvätta sig. Sedan knackar han försynt på hos änkan Barot för att få sina kläder omhändertagna — skriket hon uppger när hon får se allt blodet väcker resten av hushållet, som också chockade skriker vid åsynen. Anne-Marie gör sitt bästa medan Etienne och lilla Cessi får kamomillte och en nattsmörgås.

Simon och Leo kommer snart till Rue Portefoin, där Leo byter om och packar med sig Simons väst i dess silkepapper. På väg hem till sig passerar han stridsplatsen, där fem konstaplar nu lyfter undan liken i en transportkärra. Han kan dock passera utan att bli undersökt. Väl hemma purrar han Maria, som ovilligt går med på att hjälpa till först när Pablo kör upp henne. Hon arbetar någon halvtimme nere i tvättskjulet med specialsvamp och kallt vatten för att få bort de levrade blodklumparna ur tygets reliefmönster.

View
Tisdag 14:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Man sover gott, äter en smaklig frukost, sedan kan man inte avhålla sig från att sällskapa med damerna på morgonpromenaden, och vips är det dags för lunch. Men sedan kallar plikten mot Kronan och Etienne formligen sliter Simon från Juilly (Leo är färdig för avfärd redan då han vaknat). Renée bjuder in dem att komma tillbaka när det dem lyster, och avkräver å det bestämdaste en visit i Simons nya hus.

Man äter en påver och tråkig plat du jour på Amforan och anländer till Paris i lagom tid för att bese steglingen av Lutzhausen på Place du Greve. Etienne och Leo beger sig direkt dit men Simon känner sig tvungen att ta sig till skräddaren först, för att hämta ut sin nya väst och rock, men där är det förstås stängt.

På Place du Greve är det folkfest! Trängseln är stor och försäljare, publik, lösspringande barn, oroliga hästar på vilka ädlingar försöker pressa sig fram till bättre platser, några vagnar med damer, gycklare samt soldater blandas i den brusande, sorlande hopen. Etienne fnyser åt gycklarnas skådespel om Lutzhausens infångande som innehåller flera grova faktafel, men vägrar manövrera sig alltför nära plattformen med steglingshjulet till Leos stora besvikelse. Plattformen vaktas nedtill av de Sabys garde i blått medan ett par av kardinalens eget garde håller uppsikt över folkhavet ovanpå den. Simon å sin sida är efter sitt ogjorda ärende nära att inte komma in på Place du Greve överhuvudtaget, men kan tack vare att han sitter på Celeste ändå se plattformen på avstånd.

Till sist kommer fångvagnen med Lutzhausen inrullande på platsen, väl vaktad av ridande garde. Burop och kastat avfall följer vagnen (liksom ett par småbråk där avfallet missat vagnen och istället träffat andra åskådare). Lutzhausen ser omtöcknad ut när han halvt släpas upp på plattformen och ges en kort sista smörjelse av präster i fullt ornat. Därefter binds han vid hjulet och steglingen börjar, men den slutar alldeles för fort med att missdådaren stryps av bödeln. Höga burop utbryter men Etienne är förhållandevis nöjd med att spektaklet är slut.

Leo övertygar sig själv om att han nog ändå hörde knakandet av ben som knäcktes, och driver envist igenom att tränga sig så nära plattformen som möjligt för att se om Lutzhausen verkligen är död på riktigt. Kroppen ska nu ligga kvar i en vecka, men redan säljer företagsamma individer näsdukar “doppade i blodet”. Leo leder Lafayette till Rue des deux Portes och går sedan hem, för utvärdering av steglingen med de övriga vindsinnevånarna, och möts där av den glada nyheten från Maria att Abou vaknat, ätit soppa och frågat efter honom.

Simon får då han återvänder hem stalla in Celeste själv, hämta upp vatten ur brunnen och rykta henne med gamla slitna borstar (det är inte som på Juilly). Men livet är ändå gott att leva — och precis så känner även Etienne när han kommer hem till änkan Barots tomma och tysta hus och letar upp en liten kvällsvickning att värma själv. På skrivbordet uppe på hans rum ligger dock ett brev med stor stämpel och band — det är en officiell kallelse till Justitiepalatset…

View
Måndag 13:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Etienne och Leo vaknar i rimlig tid och går ner och äter frukost. Leo ansluter sedan till husets tjänarstab, där han hjälper till med att putsa vapen inför fågeljakten som flyttats till eftermiddagen eftersom ingen haft lust att gå ut tidigt. Detta uppskattas stort av Pierre som vanligtvis ansvarar för vapenvården och nu får välkommet sällskap.

Markisen tar hand om sin korrespondens och lämnar Etienne att sällskapa med damerna då de har högläsning, men strax ger man sig ut på promenad i det fina vädret. Renée åtföljs av Mme de Torquat, Mme Lorenceau samt lilla Mademoiselle Roisseau som cirklar runt dem. Mademoiselle Roisseau är en ung kusin från Marseilles som skickats hit för att få lite Parisglans och slipa bort dialekten. Etienne konverserar livligt till damernas förtjusning och man beser den nya labyrinten som just planterats.

Simon vaknar sent, och kommer ner ännu senare då han har vådliga klädbekymmer orsakade av sin hastiga avfärd från Paris. Han tvingas till sist ansluta till sällskapet i solkig skjorta (lagom till lunch). d’Oulhen benämner dukningen med femton stolar som “liten och intim” och alla njuter av fisk i vitvinssås. Under måltiden nämner Simon sitt problem med nytt namn på sin häst, och sällskapet delas i två: herrarna anser Sabine passa bra medan damerna förordar Celeste.

Efter maten beses det vackra djuret igen, och ett impromptu litet tävlingslopp anordnas mellan de Saby, Simon och kapten Zilber. de Saby vinner utan större ansträngning, följd av Simon som skummande av vrede går runt som ett åskmoln i synen en god stund därefter. Det blir inte bättre av att de Saby upprepar sitt råd om att Simon bör skaffa en högre sadelknapp.

På eftermiddagens fågeljakt utgörs sällskapet av d’Oulhen, de Saby, baron des Balastre med son, kapten Zilber samt våra tre vänner. Man skjuter på trast i skogsbrynet och efteråt hörs Rupert läxas upp av sin far för att han varit för ivrig och framhävt sig för mycket. Lagom då de återvänder till Juilly ansluter en ny gäst: M. Lorenceau.

Knappt har han hunnit introduceras till Etienne och Simon förrän han ber att få tala med dem efter middagen, som strax tar sin början. Det är informell bordsplacering, och Simon charmar alla damer redan innan han har satt sig (Etienne lägger märke till att han bemödat sig om sitt hår!). d’Oulhen frågar om duc de Poissys hästuppfödning, som Leo inte vet något om överhuvudtaget, och det framkommer att d’Oulhen själv har ett (mycket) stort gods med många hästar.

Simon fortsätter strö sina gracer över alla närvarande damer även efter middagen (vilket särskilt tycks fägna lilla Mlle Roisseau), medan Etienne byter till herrarnas sällskap efter en stund. I passagen mellan salongerna blir han uppfångad av M. Lorenceau och förd till markisens arbetsrum. I det dunkla ljuset hinner Etienne uppfatta ett vackert skrivdon innan utfrågningen börjar.

Det visar sig att M. Lorenceau sitter domsaga över Lutzhausen och därför ber om ytterligare information. Etienne meddelar tjänstvilligt namnen Sant’Angelo och duc d’Quagliata, men har inget annat än hörsägen att sätta bakom. M. Lorenceau berättar att man anar en influens bakom, men man vet inte varifrån “i denna intrigernas gobeläng”. Då Etienne nämner breven på tyska blir M. Lorenceau gravt intresserad och utverkar att de ska komma honom tillhanda snarast. Han berättar också att en vakt på Bastiljen som agerat mellanhand gripits men att Pedrosa var försvunnen.

Etienne spelar sedan piquet en stund med herrarna innan sällskapen åter sammanstrålar för mer kortspel och umgänge. Etienne och Simon förstår att de kommer att missa Mme Lorenceaus poesiläsning nästföljande kväll (då de nödgas lämna Juilly redan nästa dag), något som gör Simon djupt bedrövad.

View
Söndag 12:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Simon går i mässan och i övrigt avvaktar man på förmiddagen huruvida justitiedepartementet behöver dem för att avlägga vittnesmål, leda vägen till Martin Pedrosa eller liknande göromål.

Framemot lunch besöker Simon sedan sitt nya hus och utforskar större delen av det (se wikisidan Simons hus). Han träffar hushållerskan Mme Gagnon som informerar om att hon sköter hushållet, att gamle herrn tog med sig sin betjänt Pierre, och att en stalldräng saknas. Trädgårdsmästaren Emile bor helst i skjulet ute i trädgården. Mme Gagnon insisterar på att nya tjänarkontrakt ska skrivas och utverkar en årslön för sig själv på 15 L och för Emile på 12 L. Etienne och Leo ansluter, och Etienne lovar att hjälpa till med att skriva kontrakten.

Simon ber om en matsäckskorg inför eftermiddagens ridtur till Juilly, och meddelar att han kommer tillbaka 13:e eller 14:e juni. Mme Gagnon informerar om att hon inte heller städar utan att det behövs handräckning till det samt ett par extra händer i köket. Plötsligt har det blivit hög tid att ge sig av: Etienne har kommit förberedd och har med sig en lätt packning och sina två vapen (nya och gamla musköten). Simon ger sig inte tid att återvända till Rue des deux Portes utan ger sig av som han står och går. Leo är redan finklädd och det är allt som behövs anser han.

Man rider rakt norrut ut genom Porte St. Martin mot Juilly. Den medhavda korgen öppnas under Amforans pergola, och visar sig innehålla fågelvingar, panerad kall fisk, småbröd, en kruka smör och en kruka kursbärskompott, några honungskakor och i botten (till Leos lycka) två tredjedels korv.

När man framemot kvällningen anländer till Juilly sitter sällskapet till bords, men Renée skyndar ut för att i egen hög person ta emot gästerna. “Det var SÅ spännande att få en depesch!”. Man introduceras för sällskapet (se lista nedan) och medan man sätter sig vid matbordet insisterar markis de Moricière på att få höra hela historien. Men även efter att de tre nya gästerna slagit sig ner står en stol tom…

Leo gör ett faux pas då han i tron att det är mat sätter tänderna i ett av vaxpäronen som dekorerar bordet. I övrigt avlöper måltiden väl: Renée trugar på våra vänner mat, markisen fiser och positionerar sig gentemot d’Oulhen genom att jämföra deras respektive platser vid mässan i Notre Dame. Det är uppenbart att Simon och Etienne stiger i d’Oulhens aktning då det framkommer att de känner justitiekanslern.

Till sist får Etienne och Simon en chans att berätta om händelserna som timat (Simon nämner kort att han varit frihetsberövad men säger inte var). Simon får också en chans att händelsevis råka hänvisa till sitt nya hus “lite i utkanten av Paris” vilket särskilt intresserar damerna.

Efter maten spelar damerna kort i salongen medan herrarna drar sig tillbaka till stallet för att bese Simons häst. de Saby ger rådet att Simon bör byta till en sadel med högre knapp. Efter en liten nattvickning (där det också framkommer att den tomma stolen var reserverad för Mme Chastellier) kan Etienne och Simon dra sig tillbaka till varsitt gästrum bredvid varandra, medan Leo hänvisas till ett bättre tjänarrum på vinden.

Gästlista utöver värdparet Renée St. Jean de Losne och markis de Moricière:
Damer:
Mme de Torquat
Mme Lorenceau
Mlle Roisseau
Herrar:
Kapten Zilber
Baron des Balastre med sonen Rupert
Frédéric de Saby
Jerome d’Oulhen
M Lorenceau (anländer dagen därpå)

View
Lördag 11:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Trots beställd väckning kommer Simon inte upp ur bädden före klockan nio. Cormorant undrar om han ska sadla på Lafayette eller Svarten? Simon inser att han måste ge det vackra och välbalanserade stoet han övertagit från Lutzhausen ett bättre namn. Men vad? Efter att ha ätit en lätt frukost hos Etienne (där alla andra redan är färdigätna och Leo putsat av en hel grötkastrull själv) rider Simon till banken.

På Banque de Vitoria skriver Moulin ut växlarna samt två lika stora tillgodohavanden. Simon får också ett förseglat brev att ge till de Didonne. Tyvärr är det utöver Moulins eget sigill även bankens svårforcerade sigill på, så man vågar inte bryta upp det. Eftersom man informerats om att de Didonne med största sannolikhet sover fram till lunch i sitt hem på rue du Vertbois 18 passar Etienne på att beställa en ny sammetsrock hos Michel le tailleur — en blå med broderade gröna blad som passar till den nya sidenvästen — medan Leo köper mat åt sina grannar Maria och Cristina som turas om att passa den sovande Abou. Simon ser till att få det italienska vinet hemskickat från Gyllene Oxen och stoppar undan de två tillgodohavandena à 1000 L bakom sin tavla med Edens lustgård-motiv.

Vid tvåtiden beger man sig till de Didonne. Medan Etienne väntar utanför stiger Simon och Leo in i ett pråligt men slitet hus (som har trätiljor i hallen!) En åldrig tjänare försöker avvisa dem men Simon meddelar att de kommer med bud från M. Moulin. Då visas de upp till chevalierens sovrum där de möts av ett kuddberg varur en slapp hand hänger — vivören är ännu inte uppstigen.

Dock nedlåter han sig till att läsa Moulins brev och piggnar av detta och åsynen av växlarna till så mycket att han låter tjänaren leda ner gästerna i blå salongen (med målade väggar!) där de trakteras med surt och billigt fruktvin och får vänta medan chevalieren klär på sig. De får ett paket förseglat med sigill och snören, tackar för sig och retirerar till Under Korset, där de njuter av en stor karp med karamelliserade lökar och genast bryter upp paketet.

Materialet innehåller delar av kartor över ett fort i Pyrenéerna mot spanska gränsen samt listor över vanliga in/ut-transporter och listor med namn på soldater och officerare. Etienne och Leo rider till Justitiepalatset för att lämna över detta till Pascal (justitiekanslern visar sig fortfarande vara på jakt med konungen). Medan de väntar på att få träffa honom ser Etienne över planerna en extra gång och inser att det handlar om två olika fort! Man meddelar också Pascal de namn man plockat upp: de Didonne, Moulin, Pedrosa. Pascal uttrycker att de “kommer att bli rikligt belönade”.

Under tiden har Simon trängt sig in i Moulins bostad trots tjänarens enträgna upprepanden om att “herrn är inte hemma!”. Sittande i den bästa länstolen pressar Simon Moulin att berätta allt genom att hålla honom på halster om lejdebrevet. Moulin beskriver med allt tjockare röst hur han utnyttjats som monetär resurs av Svarta Korset som har en hållhake på honom, och att utöver nämnda herrar är även ädlingarna don Mazegosa och des Estang implicerade i förräderiet mot Kronan. Med tårarna rinnande ber Moulin att Simon ska låta fira en mässa över honom i Notre Dame efter att han är borta…

Simon antyder att det är problematiskt för honom att bara ge bort lejdebrevet till Moulin men kanske finns det saker Moulin inte kan ta med sig till Italien? Moulin förstår först inte men efter några fler propåer ger han Simon sin bostad med lösöre, tjänare och allt i utbyte mot lejdebrevet. En hushållerska vid namn Mme Gagnon kallas in för att bevittna det papper Moulin kastar ihop vid skrivbordet inne på sitt kontor. Simon överlämnar sedan lejdebrevet varvid Moulin panikartat flaxar upp på övervåningen ropandes “Packa, packa!”.

Sällskapet möts upp hemma hos Simon på Rue des deux Portes, dricker gott italienskt vin och diskuterar händelserna. Man överlämnar de två nya namnen (don Mazegosa och des Estang) till de juridiska makterna varefter man återvänder hem till sig. Leo känner sig mycket illa till mods i sina alltför fina kläder när han går hem genom sina farliga kvarter men humöret lyfts mycket när han väl hemma meddelas att Abou varit vaken en stund och har ätit soppa.

View
Fredag 10:e juni nådens år 1624 (del 2)
Ånyo i Svarta Korsets spår

På eftermiddagen rider Etienne och Simon till Banque de Vitoria. Medan Etienne svettandes får vänta utanför i värmen med hästarna som en simpel stalldräng trakteras Simon med utsökt vin (italienskt?!), mandelkakor och en enträgen förfrågan om beskydd — “Jag tänkte att en man som kommer ut ur Bastiljen på ett par dagar nog har goda anknytningar”.

Moulin lovar att avslöja allt och ge handfasta bevis (delar av planerna) om han får fri lejd, eskort till gränsen och medel till en nystart i Italien. Det ska vara skrivna försäkringar, en pant eller annat eftersom det är ett farligt dubbelspel denne enkle bankdirektör ger sig in på. Han förser också Simon med en generös handkassa (tre diamanter till ett värde av 250 L) och ska se till att en låda av vinet skickas till Simon (denne uppger Gyllene Oxen som adress).

Efter mötet med Moulin hämtar man upp Leo hemma hos honom (och tvingar honom att byta om) och beger sig sedan till Justitiepalatset. Där nödgas man vänta i hallen för ankommande. Etienne utbrister frustrerat “Vi skulle ha skrivit brev!” medan Simon otåligt vandrar fram och tillbaka med värjan oroligt piskande mot benen som svansen på en ilsken katt. Leo stirrar med glasartad blick.

Till sist blir man emottagna, men enbart av justitiekanslerns assistent Pascal, då kanslern själv är på konungens jaktparti. Pascal är vänlig och behjälplig men kan dock enbart lämna ett brev med fri lejd och uppmanar dem att agera på egen hand. Man får av honom också reda på att Chevalier de Didonne är medlem av Svarta Korset.

Man äter en välförtjänt middag på ett nytt etablissemang som magistratets chef Balastre nämnt, “Under korset” på Rue du Cimetière: ett helt fat med tjugo vaktlar fyllda med kapris och örter. Leo ratar dock fåglarna (“det är mer mat på sparvar”) och nöjer sig med all ost och bröd som också kommit med in till bords. Sällskapet vid husets andra bord (det finns bara två) diskuterar sädpriser och svartrost och Simon och Etienne ruskar bekymrat på huvudena och inflikar klokheter i deras konversation.

Därefter beger man sig till M. Moulins hem på Rue Portefoin. Leo och Etienne väntar om gathörnet medan Simon går in i huset, som inte är så stort och vars tak behöver läggas om. Simon ledsagas genom en något sliten hall med grårutigt stengolv till en trivsam salong med gyllenlädertapet, gula sittmöbler och stora franska fönster. Här bjuds han på kanderade apelsinskal från en bonboniére och får veta att Moulin inte har några planer och inget vill säga om han inte är i säkerhet i Italien, dit Simon inte vill eskortera honom. Impasse.

Man utarbetar kompromissen att Simon själv får hämta planerna hos de Didonne, en man som har stora spelskulder och oftast står att finna på Le Cygne. Denne vet dock inte om att planerna ska lämnas ut men eftersom de Didonne inte är på så god fot med de Sauvé kan han säkert tro på att det är riktigt att göra det. Moulin inskärper att planerna inte får hamna i händerna på budbäraren Martin Pedrosa.

För att göra Simon trovärdig i de Didonnes ögon föreslår Moulin att han ska skriva ut två stora skuldväxlar à 1000 L för Simon och skicka honom till de Didonne med växlarna och ett brev för att hämta planerna. Man beslutar att ses på Banque de Vitoria tidigt nästa morgon för pappersarbetet. När Etienne sedermera får höra om den tidiga uppstigningen bjuder han som morot in vännerna att frukostera hos honom klockan nio.

View
Fredag 10:e juni nådens år 1624 (del 1)
Ånyo i Svarta Korsets spår

Simon vaknar vilsen i en främmande säng och letar sig så småningom fram till en tjänare på det logi han inhysts på, Gyllene Oxen. Man serverar inte mat, alltså finns ingen frukost att få, och hans häst leddes tydligen bort av en stor svart man. Men han hittar strax ut på en större gata och upptäcker att han är helt nära Pont au Change, mitt i Paris.

Simon följer sin instinkt och går på fastande mage direkt till Färgade Skägget för att ta saken i egna händer. En morgonvisit hos budbäraren slutar dock ganska raskt med en av denne dragen pistol varvid Simon påstår sig representera de Sauvé (och budbäraren muttrar “så Moulin har alltså hyrt denne klåpare…”). Simon får sedan veta att Zaragozagrenen har lyckats höja intresset så att priset har gått upp, men att man nu behöver visa en del av planerna. Längre än ett par tre dagar kan budet — som presenterar sig som Martin — inte vänta på att få dessa planer innan han måste återvända söderut. Chevalier de Didonne kan tydligen vara behjälplig.

Etienne besvarar Renées brev och skickar med det i depeschväskan från magistratet för extra snabb leverans. På väg ut möter han chefen Gilbert Balastre på väg in och hälsar artigt. Vid lunchdags springer han lämpligt nog på Simon på Röda Forellen och man skriver en not till Leo att ansluta där på kvällen. Sedan festar man på gödkalv med sparris och planerar dagens fortsatta värv, samt diskuterar Lutzhausen och vilka kläder man ska packa med sig till Juilly-besöket.

Leo tar med sig Abou och beger sig tidigt på morgonen till St Victor. Den snabbaste vägen dit från brödernas hem är att ta de enklare broarna över Seine vid Ile Saint-Louis: Pont Marie är långt ifrån färdigkonstruerad och man får i dagsläget korsa floden på pontoner, men träbron Pont de la Tournelle används redan reguljärt. Man lyckas obemärkt smyga sig upp bakpå en virkestransport vilket känns lite säkrare vid överfärden.

Vid klostret har ännu inte alltför många halta och lytta samlats, så Leo får en bra plats i kön. Han och Abou visas in med fyra andra: en gammal gubbe, en äldre kvinna med huckle och ett par unga tvillingar, båda med långa flätor. Av okänd anledning låter fader Theodérics medhjälpare Leo och Abou vänta till sist med att få träffa den helige patern — Abou är ganska orolig men när en procession av bröder sjungande rör sig förbi med långa tunna ljus i händerna lugnar han sig.

Applikanterna som går in före kommer alla ut förändrade: gubben rakare, den äldre kvinnan gladare, tvillingarna fnissande och glödande av lycka. Inne hos fader Theodéric sprider många brinnande vaxljus sin värme och en kryddad doft mättar rummets luft. Theodéric lägger sina händer på Abou och mumlar något, varvid Abou direkt svimmar. Leo har en grannlaga uppgift att få hem sin bror eftersom han inte vaknar utan tycks ha fallit i djup sömn, men det går till sist.

View
Torsdag 9:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Simons första ärende blir att besöka Mme Chastelliers skräddare Michel le tailleur och beställa en laxrosa väst i marokängsiden samt en gul rock i sammet. Under tiden lånar Leo Lafayette och rider över Seine till klostret St Victor, just utanför Porte St Victor i sydöstra delen av Paris. Där finner han ca 50-60 applikanter om fader Theodérics nåd som väntar utanför klostrets portar. Leo får reda på att benediktinermunkar har en tyst dag i dag och att det är osannolikt att någon helning kommer att ske denna dag, kanske ikväll eller imorgon.

Man sammanstrålar på eftermiddagen hos Simon. Etienne har redan gjort två avskrifter av de Sauvés brev när Leo kommer dit (en att behålla själv, en att ge till de la Tour de Vezelay). Paketet från skräddaren har också anlänt, och när Etienne packar upp det slår som en glans från glittrande vatten och himmelens skyar upp över de församlade — den blå västen är klar. I paketet finns också kläderna som beställts åt Leo, som sällskapet insisterar på att han genast provar. Cormorant finns lyckligtvis till hands och kan diskret hjälpa Leo när han trasslar in sig i okända snören i klädedräkten.

Därefter rider man till Justitiepalatset och lämnar de Sauvés brev till depeschkontoret. På Banque de Vitoria låter Etienne växla in två av växlarna så att man är stadda vid kassa, och sedan ber Simon att få träffa bankdirektören M. Moulin. Han överlämnar det ursprungliga brevet och bjuds på ett gott (?!) italienskt vin samt får av den nervöse bankchefen ett kodutbyte att säga till kontakten som har sin bas på Färgade Skägget. Koden är: ”Våren är tidig i Spanien”. Svaret ska vara ”Mandelträden står i blom” varpå man ska svara ”Risken för frost är ännu inte över”.

Medan Etienne diskuterar filosofi med ett par studenter på Färgade Skägget (och Leo äter upp deras korv när all uppmärksamhet är fäst vid den livliga argumentationen) identifierar Simon budbäraren och får när han följer med upp på rummet reda på att meddelandet redan levererats och att det är svaret man väntar på. Kontakten framhåller att “om sällskapet splittrats behöver vi veta vem vi har att göra med” och vill veta vem som står bakom Moulin.

Man avviker missmodiga från platsen, äter kaninragu och inlagda päron på Kaminen, tar med vin och rider planlöst runt i Paris. På den lilla gatstumpen Rue de la Tannerie hittar man en liten intim lokal som kallas Eken. Här avnjuter man ost, alsaciskt vin, honung, fikon etc intill sen timma medan Simon enträget insisterar på att göra ett besök på ett hus med dåligt rykte, varför inte La Rochelle? Strax därefter somnar han och Etienne har ett fasligt sjå att med hjälp av Leo få honom till närmsta säng, som lyckligt nog finns nära, på Gyllene Oxen.

Etienne finner ett brev från Renée med inbjudan till Juilly när han sent omsider kommer hem till sitt lilla rum hos änkan Barot.

View
Onsdag 8:e juni nådens år 1624
Den stora skyttetävlingen + Ånyo i Svarta Korsets spår

Det regnar. På tidiga eftermiddagen kommer de Besmans till Simons cell och meddelar att allt naturligtvis varit ett beklagligt missförstånd och att han är fri. Simon börjar packa ihop sina saker och säger adjö till de Sauvé, som då ber om en liten tjänst, ett brev som ska levereras till Rue du Vertbois 32. Simon går självklart med på detta. Därefter får han tillbaka sina vapen av de Besmans i den stora hallen och kan släntra ut ur Bastiljen, ut på Paris regnvåta gator, som en fri man.

Hemma hos sig mottas Simon med glädje av allt tjänstefolk: portvakten Jalon, Cormorant och hans moder, ja till och med av stallpojken som Simon inte lärt sig namnet på. Rummen ser dock malätna ut med hälften av möblemanget borta, men Simon blir lycklig över att hitta sin St Didier-nål i skänken precis där han trodde.

Simons misstänksamhet driver honom att också öppna och läsa de Sauvés brev. Adressen det skulle levereras till var ju samma som figurerade i utredningen av mordet på de la Tour de Vezelays agent Le Croit föregående höst. Förra året redde man också ut att Le Croit förgiftats på Le Cygne, en klubb för den österrikiska intresseorganisationen Svarta Korset.

Brevet innehåller utöver text även ett kodat meddelande i marginalen. Simon söker i sitt bibliotek med hemliga koder (innehar två olika!) och finner att det är samma kod som Svarta Korset använder sig av och att den dolda texten lyder “Nyheter från Zaragoza”. Simon skickar också en not till Etienne att möta honom på Kaminen, ordnar med sina möbler samt ser över sin post. Där finner han en inbjudan till en fest vicomte de Bouvard ämnar hålla “till Etienne d’Adours ära” den 15:e juni.

Etienne har under dagen fått en lista från Yves Knippel på magistratet över benediktinerkloster i Paris, som han tar med sig till mötet med Leo på Kålhandlarens fromma. Leo har med sig Pablo, i en skjorta framgrävd av tvätterskorna, som besvarar alla frågor från Etienne med “Oui, monsieur”, precis som Leo lärt honom.

Etienne skickar också Leo hem till honom för att hämta posten och höra hur landet ligger. Leo återvänder med de Bouvards inbjudan samt Simons not. “Han är fri, monsieur!” En sten faller från Etiennes hjärta. Man beger sig därefter till det närmaste benediktinerklostret, som ligger på Rue des Blanc Manteaux. Då man frågar efter fader Theodéric räcks en lapp ut ur smidesgallret av den tyste munken innanför med texten “St. Victor”.

Simon beger sig sedan till fäktskolan, där han träffar Jean-Claude, Olivier Touchot och ett halvdussin andra elever. Man fäktar och umgås och beger sig sedan till Kaminen. Inte långt därefter ansluter Etienne och Leo. Simon berättar om sin plåga, även om han hela tiden var vid gott mod, särskilt när han fått höra “Ju högre upp, desto fortare kommer man ut”. Etienne och Leo berättar om infångandet av Lutzhausen, och Simon fyller i med information om brevet han fick av de Sauvé.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.