Blixtrande Klingor

Fredag 17:e juni nådens år 1624

Ånyo i Svarta Korsets spår

Abou fortsätter sova, men vänder nu mer på sig och mumlar i sömnen. Pablo och Maria är nervösa för att träffa den fine herrn, men Leo lugnar dem, kommer med råd om klädedräkt och uppförande och följer med dem till Simon.

Under tiden hemma hos änkan Barot är det tvättdag. Anne-Marie gör ett sista försök med Etiennes förstörda väst, men om fläckarna inte går ur vill Etienne inte se plaggen mera (och så blir det). Etienne är orolig för inställelsen och rider till magistratet för att arbeta bort sin nervositet. Där råder full aktivitet, alla skrivare är där och arbetar med kopiering — chefen Gilbert Balastre är glad att se vår vän men blir något bragd ur fattningen när Etienne nämner inställelsen. Strax dras Etienne in i arbetet med sortering till depeschväskorna och tankarna på Justitiepalatset far sin kos för några ögonblick.

Simon vaknar vid elvasnåret och kommer ner till framdukad frukost — Mme Gagnon har lärt sig hans tider nu. Hon påminner om att hon förväntar sig handräckning i köket och en betjänt samt en stalldräng, och informerar om att hon har en flicka på lut till köket. Dessutom påminner hon sin husbonde om att säga till i förväg om han får middagsgäster, och att taket behöver läggas om!

Simon retirerar upp på övervåningen där han inspekterar tjänaravdelningen och hittar stegen upp på vinden. Där är fullt med gamla saker, koffertar, dammiga hästfiltar, buckliga kandelabrar med mera. Men till sist kommer han på att Leo kommer med tjänstefolk i dag och går därför ner i trädgården. Leo å sin sida har misslyckats med att få Mme Gagnon att släppa in honom, Pablo och Maria genom stora dörren utan har fått bita ihop och gå runt till köksingången. Intervjun utförs i trädgården och avlöper till belåtenhet så tillvida att Maria ska tvätta M. Moulins garderob och Pablo ta hand om solurets fundament, samt rykta Celeste. Pablo får fria händer att skaffa nödvändiga verktyg och material.

Plötsligt får man bråttom till Justitiepalatset, inställelsen var ju till klockan två! Simon rider iväg på den inte färdigryktade hästen, medan Leo får löpa efter i sin för tjocka finrock i sommarvärmen. Etienne å sin sida har förstås sett till att vara i god tid och går in i Salle des pas perdu redan en dryg halvtimme före utsatt tid men ser inte till några vänner varken vid halvslaget eller kvarten före. Tvåslaget klingar ut och Etienne klamrar sig blek och plågad fast vid pulpeten där klerken för tredje och sista gången ropar ut deras namn (i andanom författar Etienne redan brev från Bastiljen), när Simon kommer in i salen, oförskämt lugn, följd av en drypande våt Leo. Tre vakter i korta svarta kappor sluter upp bakom dem och ledsadgar våra vänner till de la Tour de Vezelays kontor.

Kontoret är ett stort rum med antekammare beläget innanför en innergård öppen mot himlen. De la Tour de Vezelays aide Pascal möter upp i antekammaren och för dem in i kontoret, som är möblerat med tunga draperier, stolar längs med väggarna av varierande kvalitet och bakom kanslerns skrivbord en enorm tavla med ett stort sjöslag på som direkt fångar Simons uppmärksamhet. De la Tour de Vezelay betraktar dem med allvarlig min och ber dem göra honom till lags med en liten tjänst — att överlämna sina vapen till polisbetjänterna. Därefter vidtar en störtflod av frågor: om de är trogna konungen? Kardinalen? samt ingående utredningar om deras respektive genealogi.

Simon behöver bara nämna sin far och farfar för att de la Tour de Vezelay nöjt ska konstatera att det är en känd militär släkt från Bretagne. När Etienne presenterar sig stoppar kanslern honom från vidare utläggningar med orden “det är den gamla släkten d’Adour det handlar om, det är allt jag behöver veta”. Då M. Peñalba saknar genealogi får han istället redogöra för sina senaste anställningsförhållanden: han arbetar för duc d’Poissy, tidigare vid gjuterierna i Orleans, men sedan åtta månader i Paris. “De håller mig för en god skytt — och så kan jag lite om kanoner också” (Pascals penna skrapar mot pappret).

Etienne får sedan redogöra för några ärenden han handlagt vid magistratet (hönshuset, hålet i gatan — vilket han gör på helt fel detaljnivå). Simon konstateras vara löjtnant i Vincennesarkebusiärerna sedan två månader. Frågorna handlar sedan mycket om huruvida man haft samröre med Spanien, besökt landet, tjänat hos någon sådan herre, för att sedan ta upp om man är goda kristna och hur ofta man går i mässan (Leo klämmer frejdigt i med flera “Oui, monsieur!”).

Till sist undrar justitiekanslern om det finns något annat de vill bekänna, om inte för Gud så åtminstone för konungens och kardinalens utsända — mord? spelskulder? något liknande?. Simon nödgas nämna skuldbreven på 2000 L (Pascals penna skrapar mot pappret). De ombeds också att ge namn på två personer som skulle kunna gå i god för dem. Drypande av svett efter den utståndna prövningen nämner Leo Daniel le Normand och duc d’Poissy. Etienne å sin sida anger svalt namnen Vicomte de Bouvard och Markis de Moricière, medan Simon har svårare att komma fram med några namn. Laurent S:t Pierre skapar ingen större reaktion, men när de la Fôret S:te Croix nämns lyser kanslern upp, “jag dinerade med honom senast förra onsdagen”. Vapnen lämnas åter, “det var ju en ren formalitet”.

De la Tour de Vezelay meddelar dem sedan att de har den stora äran att ha valts ut att följa med M. d’Hocquincourt på diplomatiskt uppdrag till Spanien, för att undersöka Svarta Korsets förehavanden (Leo bleknar). Kanslern utlovar ett mer handfast reimboursement för utståndna lidanden senare, och meddelar att en kallelse kommer att dyka upp till möte med kardinalen själv tillsammans med de övriga utvalda inom ett par dagar. Det blir ca 10-12 personer som kommer att anträda denna långa och farliga resa. Etienne gör en svepande bugning “En ära att tjäna konung och kardinal!” Leo börjar då också buga sig och kan inte sluta, utan får fösas ut ur kabinettet.

“Nu måste vi ha resekläder!” utbrister man glädjetrålande, och Leo bleknar igen, men till ingen nytta. Han får vackert följa med dem till gamle skräddaren på Rue de la Vannerie. Man beställer ridkläder, även åt Leo, vars mått skräddaren dock inte har. Den arme mannen ligger på knä bakom Leo medan denne nervöst svettas floder, pruttar och muttrar om Abou, samtidigt som de fina herrarna ber att få se än det ena, än det andra tyget. Man lägger nu märke till att tygen är lite nopprigare än man kunde önska, men samtidigt är de slittåliga och därför ändå prisvärda, så man beställer ett par uppsättningar (en i grönt åt Leo).

Äntligen finns tid att få lite mat i sig! För detta ändamål väljs Kålhandlarens fromma ut, då det ligger närmast. Det är en lokal med lågt i tak, inrökt och med blandat klientel, från bönder som gjort sin dagsförtjänst på Hallarna till fina herrar som de själva (och med en god chans att bli av med börsen också). Dagens stuvning kommer i lerskålar och är mustig och god, men Leo äter långsamt och låter sig inte tröstas av muntra utrop om att “Fosterlandet kallar!”. Vad ska hända med Abou? Och duc d’Poissy ser nog inte med blida ögon på att han avviker…? Etienne erbjuder sig att skriva till greven, och Simon skänker generöst skurkarnas börs med 7 L i till Leo. Något bättre till mods lyssnar denne sedan till Simons förklaringar om hur han köpte löjtnantsgraden i Vincennesarkebusiärerna för någon dryg månad sedan. Simon erbjuder storsint Etienne att slå honom följe på den militära banan men Etienne hävdar att magistratet är hans sanna kall. Leo vill helst inte gå in på sin tid i det militära…

Man skålar för löjtnanten och sedan går Leo hem, men först köper han med skaffning åt sina trogna grannar. Maria berättar att Abou vaknat och frågat efter honom, och att han lät lite bättre. Leo gråter av glädje vid Abous sängkant och minns deras barndom tillsammans. Etienne och Simon beger sig istället till Jean-Claude med några flaskor italienskt vin under armen och välkomnas varmt. En av Jean-Claudes andra vänner, som presenteras som Arnaud Vaugrenard, finns redan där, man har spelat tärning och druckit upp allt vin som fanns, så de nya flaskorna öppnas genast. Ingen kan tro att det är italienskt, Arnaud hävdar med bestämdhet att det måste vara från trakten av Marseilles! Jean-Claude lurar snart ut att något hände på väg hem från festen, och ett tu tre har han och Arnaud smitt en lustig och något ekivok visa på gammal melodi om kalabaliken, som döps till “Ögat”. Då de långt senare rider hem skrålar Simon nöjt på den till Etiennes förtret.

Comments

eor

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.