Blixtrande Klingor

Onsdag 15:e juni nådens år 1624

Ånyo i Svarta Korsets spår

Leo vaknar tidigt och beger sig till Arsenalen. Solen glittrar vackert i Seine och Daniel le Normande sitter som vanligt i det fuktiga lilla källarkontoret. Antalet bokningar av Leos tjänster återhämtade sig aldrig efter attentatet mot kardinalen och Daniel tror att duc d’Poissy nog snart kallar dem tillbaka till Orléans. Leo erbjuder sig att hjälpa Daniel med inköpsbestyr vid Hallarna, vilket leder till den naturliga funderingen från Daniels sida om Leo “är betjänt nu, och putsar skor?” Efter att Leo handlat (och upptäckt skillnaden man får i behandling av försäljarna beroende på vilken typ av kläder man bär) diskuterar han och Daniel besviket den otillfredsställande steglingen med sina daskar till slag och snabba avslutning.

Etienne rider till magistratet och ber Knippel översätta Lutzhausens brev vilket tar fram till lunch. Under tiden underhåller sig Etienne med liggaren om fallet med hålet i gatan. Drygt hälften av de inblandade har accepterat förlikning men en äldre man agerar rättshaverist och anför argument som skillnaden mellan eke och ale i hjulaxlar samt framför nya vittnen och uttalanden. Etienne skriver ett avmätt svar och passar på att också lägga med sitt brev till Renée (som skrevs i arla morgonstund) i den norrgående depeschväskan.

Simon vaknar vid 11-tiden och beger sig efter frukost (och komponerandet av ett pliktskyldigt brev hem till sin syster) till skräddaren. Det är kö, några damer väljer tyg till dukar och klänningar, och Simon hjälper dem belevat med goda smakråd. När han provar västen förstår han att det finns hembesöksservice! Några sista stygn behöver ändras så skräddaren lovar att skicka hem plaggen till Simon inom någon timme eller två.

Etienne läser de översatta brevens sorgliga innehåll (det finns en släktgård att ta över, en äldre bror med alkoholproblem med mera) och tar dem sedan direkt till Palais de Justice. Han framhåller att han behöver lämna dem personligen till M. Lorenceau och förs in i en del av palatset han inte tidigare sett, till ett rum med utsikt över Seine där M. Lorenceau presiderar i full mortièredräkt. Etienne överväldigas av respekt. Tyvärr innehåller breven inget av vikt och M. Lorenceau kastar dem förargad åt sidan men tackar för besväret.

Man sammanstrålar hos Simon på Rue Portefoin och äter en liten matbit. Simon inser att han behöver hämta fler klädesplagg från Rue des deux Portes: medan han rider iväg och gör det byter Leo om i gästrummet (och somnar gott på sängen) medan Etienne passar på att bese delar av huset igen (inte köket). Även till Rue des deux Portes har en inställelse till Palais de Justice med stämplar och band anlänt…

Åter på Rue Portefoin dricker man lite vin på terassen tills Simons nysydda kläder levereras. Sedan beslutar man sig för att bege sig till vicomte de Bouvard till fots då det ju är så nära. Väl där blir våra vänner hjärtligt mottagna och vicomten serverar Etienne vin med sina egna händer. Det enda som något litet kan grumsa glädjebägaren är att både Simon och Etienne glömt att smycka sig med S:te Didier-nålen!

Gästlista utöver vicomte de Bouvard och hans kära hustru Madeleine:
Från fäktskolan:
Jean-Claude Guardi
Francois le Soef
Nicholas Bernier
Olivier Touchot
Laurent St. Pierre
Sociala vänner:
Comte Arnaud de la Fôret St. Croix med hustrun Charlotte
Mme Chastellier
Rosamund de Tour Castanet (systerdotter till Charlotte)
Giulietta de Masina (kusin med Rosamund)
Gardesofficerare:
Gérard Faragó (kardinalens garde)
Thierry Tindillière (kardinalens garde)
Lionel Strauss (schweiziska gardet)
Från justitiedepartementet:
Benoit Clergeot (skrivare på väg upp)
Emmanuel Quenez (från chambre de agricole, sysslar med fiskeri)
Alain Giraudon (aidé till en président à mortier)
Kyrkans män:
Kaniken i St. Germain l’Auxerrois
Abbé Marotte

Vännerna är glada över att se St. Pierre, som sitter i en stol med filt om benen och tidigt förs hem i bärstol. Hans närminne verkar svagt men Etiennes problem med bakfoten minns han mycket väl! de la Fôret St. Croix meddelar Simon att han har ordnat en ny fäktlärare åt Nicolas men att denne inte är lika bra med barnet som Simon, och att han därför är välkommen tillbaka när han behagar.

I en diskussion med abbé Marotte och Justitedepartementets representanter förstår man att steglingen var mild då dagar ägnats åt att reda ut Lutzhausens tyska genealogi för att översätta hans rang till franska förhållanden och rätt typ av straff. Mme Chastellier får nys om det nya huset och utber sig en inbjudan dit. Hon är klädd i en klänning av äldre snitt av tjock brun sammet, med liten spetsfichy och knappar av pärlor. Även Jean-Claude informeras om huset och blir utlovad en fest.

Man går till bords ute i trädgården till ackompanjemang av musik på luta. Man serveras i tur och ordning fisk, trastpaj och hjortstek och Leo förundras över att portionerna är så små och att flera av rätterna bärs ut utan att gästerna fått någon påfyllning. Först vid hjortsteken kommer en sådan och Leo ser till att få en ordentlig extrabit så han till sist kan känna sig säker på att bli mätt. Simon diskuterar sin nya vinkällare och får höra att det italienska vinet han tyckte om kanske är liguriskt. Till efterrätt kommer en vacker tallrik med kanderade blommor och marsipanfrukter in samt ett utsökt dessertvin. Man skålar för konungen, för kardinalen, och för Etienne d’Adours ära!

Därefter bryts taffeln och gästerna spatserar i trädgården, som är stor som den som hör till Rue Portefoin men saknar köksträdgårdsdel. Således finns plats för både en ordentlig rosengård, en liten labyrint och en springbrunn som stillsamt spelar i kvällen. Simon agerar kavaljer åt Giulietta medan Etienne ser till att dra sig undan en smula i sällskap med Mme Chastellier, som roat går honom till mötes i detta hemlighetsmakeri. Hon berömmer Etienne för hans klokskap i att inte sova hemma och meddelar också att “ni finns kvar i rullorna, men andra influenser verkar i en annan riktning — det blir ni snart varse. Jag säger inte mera!” Därmed avslutas intervjun tillsammans med en lekfull dask med solfjädern på Etiennes handled och Mme Chastellier återvänder till terassen.

Simon å sin sida fiskar hos Giulietta efter information om Monsiuer Chastellier men kammar noll, någon sådan har hon aldrig sett till, han bor nog på landet. Han får höra att Mme kan mycket om det som händer i världen och läser mycket, samt att hon ibland har gäster som hon talar intresserat med (men då brukar inte Giulietta närvara).

Etienne talar med juristerna (utom Clergeot, som gått) och får insyn i gången på Palais de Justice (samt att man måste ha svart på vitt när man anklagar ädlingar). Han blir också rekommenderad att inte besvara några rättshaveristbrev: “då drar de in ett par tre avocats och man får aldrig stopp på eländet”. Till sist känner man sig mogen för att lämna festen (två tredjedelar har redan gått) och beger sig tillbaka mot Rue Portefoin. Men när man vikt av runt hörnet och skenet från vicomtens fackelbelysta hus slukats av mörkret spärras gatan både framför och bakom dem plötsligt av påkförsett slödder, vars ledare utlovar “en hälsning från varmare länder”!

Etienne retirerar upp på den lilla kyrktrappa han har på sin sida medan Leo instinktivt trycker sig mot en murgrönsförsedd mur. Simon skrattar bara och attackerar ledaren direkt. En strid följer där Leo snärjer fast en av huliganerna i murgrönan och sedan i hettan sparkar av sig sin ena sko, som far över muren. Simon klarar av de flesta av huliganerna (även om han vid ett tillfälle råkar tappa greppet om sin värja så den far iväg och ställer sig i kyrkans gamla silvriga träport — tur att han har sin dolk till hands). Etienne ingriper mot slutet av striden och tar sig an den störste av bråkstakarna, som han kort därefter nedgör medelst en stöt i ögonhålan. Bjässen faller olyckligt nog över Etienne och blodar ner honom rejält, för att inte tala om hur gatudammet smutsar ner honom. Även Simon har irriterande nog fått blod på sin nya väst. Ett snabbt dolkkast ut i mörkret sätter stopp för en av de flyende och kvar på valplatsen står våra vänner samt den av murgrönan fasthållne mannen.

Vid förhör med denne (som går under namnet Jules) framkommer dock ingen information av värde, det var ledaren Gilbert, nu avliden, som hade antagit uppdraget. Simon upprörs framför allt över att slöddret inte fått mer än en livre per person för detta värv! I Gilberts fickor hittar man inte heller några ledtrådar, men Simon tar hand om hans börs med 8 livre i, och Leo finner efter att ha insett att han aldrig kommer att hitta sin bortsparkade sko att Gilberts fotbeklädnader turligt nog passar honom. Man släpper Jules och lovar honom några livre ifall han meddelar på Röda forellen vem som lejde gänget.

Nu brådskar det — blodet torkar in i kläderna. Etienne beger sig inte direkt hem till Rue Greneta utan passerar stadsvaktens stuga på Rue St. Germain, där han hittar ett par tre vakter som spelar tärning i skenet av ett fyrfat. Stor konsternation uppstår, men till sist kommer Etienne ändå hem och kan klä av sig och tvätta sig. Sedan knackar han försynt på hos änkan Barot för att få sina kläder omhändertagna — skriket hon uppger när hon får se allt blodet väcker resten av hushållet, som också chockade skriker vid åsynen. Anne-Marie gör sitt bästa medan Etienne och lilla Cessi får kamomillte och en nattsmörgås.

Simon och Leo kommer snart till Rue Portefoin, där Leo byter om och packar med sig Simons väst i dess silkepapper. På väg hem till sig passerar han stridsplatsen, där fem konstaplar nu lyfter undan liken i en transportkärra. Han kan dock passera utan att bli undersökt. Väl hemma purrar han Maria, som ovilligt går med på att hjälpa till först när Pablo kör upp henne. Hon arbetar någon halvtimme nere i tvättskjulet med specialsvamp och kallt vatten för att få bort de levrade blodklumparna ur tygets reliefmönster.

Comments

eor

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.