Blixtrande Klingor

Måndag 13:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Etienne och Leo vaknar i rimlig tid och går ner och äter frukost. Leo ansluter sedan till husets tjänarstab, där han hjälper till med att putsa vapen inför fågeljakten som flyttats till eftermiddagen eftersom ingen haft lust att gå ut tidigt. Detta uppskattas stort av Pierre som vanligtvis ansvarar för vapenvården och nu får välkommet sällskap.

Markisen tar hand om sin korrespondens och lämnar Etienne att sällskapa med damerna då de har högläsning, men strax ger man sig ut på promenad i det fina vädret. Renée åtföljs av Mme de Torquat, Mme Lorenceau samt lilla Mademoiselle Roisseau som cirklar runt dem. Mademoiselle Roisseau är en ung kusin från Marseilles som skickats hit för att få lite Parisglans och slipa bort dialekten. Etienne konverserar livligt till damernas förtjusning och man beser den nya labyrinten som just planterats.

Simon vaknar sent, och kommer ner ännu senare då han har vådliga klädbekymmer orsakade av sin hastiga avfärd från Paris. Han tvingas till sist ansluta till sällskapet i solkig skjorta (lagom till lunch). d’Oulhen benämner dukningen med femton stolar som “liten och intim” och alla njuter av fisk i vitvinssås. Under måltiden nämner Simon sitt problem med nytt namn på sin häst, och sällskapet delas i två: herrarna anser Sabine passa bra medan damerna förordar Celeste.

Efter maten beses det vackra djuret igen, och ett impromptu litet tävlingslopp anordnas mellan de Saby, Simon och kapten Zilber. de Saby vinner utan större ansträngning, följd av Simon som skummande av vrede går runt som ett åskmoln i synen en god stund därefter. Det blir inte bättre av att de Saby upprepar sitt råd om att Simon bör skaffa en högre sadelknapp.

På eftermiddagens fågeljakt utgörs sällskapet av d’Oulhen, de Saby, baron des Balastre med son, kapten Zilber samt våra tre vänner. Man skjuter på trast i skogsbrynet och efteråt hörs Rupert läxas upp av sin far för att han varit för ivrig och framhävt sig för mycket. Lagom då de återvänder till Juilly ansluter en ny gäst: M. Lorenceau.

Knappt har han hunnit introduceras till Etienne och Simon förrän han ber att få tala med dem efter middagen, som strax tar sin början. Det är informell bordsplacering, och Simon charmar alla damer redan innan han har satt sig (Etienne lägger märke till att han bemödat sig om sitt hår!). d’Oulhen frågar om duc de Poissys hästuppfödning, som Leo inte vet något om överhuvudtaget, och det framkommer att d’Oulhen själv har ett (mycket) stort gods med många hästar.

Simon fortsätter strö sina gracer över alla närvarande damer även efter middagen (vilket särskilt tycks fägna lilla Mlle Roisseau), medan Etienne byter till herrarnas sällskap efter en stund. I passagen mellan salongerna blir han uppfångad av M. Lorenceau och förd till markisens arbetsrum. I det dunkla ljuset hinner Etienne uppfatta ett vackert skrivdon innan utfrågningen börjar.

Det visar sig att M. Lorenceau sitter domsaga över Lutzhausen och därför ber om ytterligare information. Etienne meddelar tjänstvilligt namnen Sant’Angelo och duc d’Quagliata, men har inget annat än hörsägen att sätta bakom. M. Lorenceau berättar att man anar en influens bakom, men man vet inte varifrån “i denna intrigernas gobeläng”. Då Etienne nämner breven på tyska blir M. Lorenceau gravt intresserad och utverkar att de ska komma honom tillhanda snarast. Han berättar också att en vakt på Bastiljen som agerat mellanhand gripits men att Pedrosa var försvunnen.

Etienne spelar sedan piquet en stund med herrarna innan sällskapen åter sammanstrålar för mer kortspel och umgänge. Etienne och Simon förstår att de kommer att missa Mme Lorenceaus poesiläsning nästföljande kväll (då de nödgas lämna Juilly redan nästa dag), något som gör Simon djupt bedrövad.

View
Söndag 12:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Simon går i mässan och i övrigt avvaktar man på förmiddagen huruvida justitiedepartementet behöver dem för att avlägga vittnesmål, leda vägen till Martin Pedrosa eller liknande göromål.

Framemot lunch besöker Simon sedan sitt nya hus och utforskar större delen av det (se wikisidan Simons hus). Han träffar hushållerskan Mme Gagnon som informerar om att hon sköter hushållet, att gamle herrn tog med sig sin betjänt Pierre, och att en stalldräng saknas. Trädgårdsmästaren Emile bor helst i skjulet ute i trädgården. Mme Gagnon insisterar på att nya tjänarkontrakt ska skrivas och utverkar en årslön för sig själv på 15 L och för Emile på 12 L. Etienne och Leo ansluter, och Etienne lovar att hjälpa till med att skriva kontrakten.

Simon ber om en matsäckskorg inför eftermiddagens ridtur till Juilly, och meddelar att han kommer tillbaka 13:e eller 14:e juni. Mme Gagnon informerar om att hon inte heller städar utan att det behövs handräckning till det samt ett par extra händer i köket. Plötsligt har det blivit hög tid att ge sig av: Etienne har kommit förberedd och har med sig en lätt packning och sina två vapen (nya och gamla musköten). Simon ger sig inte tid att återvända till Rue des deux Portes utan ger sig av som han står och går. Leo är redan finklädd och det är allt som behövs anser han.

Man rider rakt norrut ut genom Porte St. Martin mot Juilly. Den medhavda korgen öppnas under Amforans pergola, och visar sig innehålla fågelvingar, panerad kall fisk, småbröd, en kruka smör och en kruka kursbärskompott, några honungskakor och i botten (till Leos lycka) två tredjedels korv.

När man framemot kvällningen anländer till Juilly sitter sällskapet till bords, men Renée skyndar ut för att i egen hög person ta emot gästerna. “Det var SÅ spännande att få en depesch!”. Man introduceras för sällskapet (se lista nedan) och medan man sätter sig vid matbordet insisterar markis de Moricière på att få höra hela historien. Men även efter att de tre nya gästerna slagit sig ner står en stol tom…

Leo gör ett faux pas då han i tron att det är mat sätter tänderna i ett av vaxpäronen som dekorerar bordet. I övrigt avlöper måltiden väl: Renée trugar på våra vänner mat, markisen fiser och positionerar sig gentemot d’Oulhen genom att jämföra deras respektive platser vid mässan i Notre Dame. Det är uppenbart att Simon och Etienne stiger i d’Oulhens aktning då det framkommer att de känner justitiekanslern.

Till sist får Etienne och Simon en chans att berätta om händelserna som timat (Simon nämner kort att han varit frihetsberövad men säger inte var). Simon får också en chans att händelsevis råka hänvisa till sitt nya hus “lite i utkanten av Paris” vilket särskilt intresserar damerna.

Efter maten spelar damerna kort i salongen medan herrarna drar sig tillbaka till stallet för att bese Simons häst. de Saby ger rådet att Simon bör byta till en sadel med högre knapp. Efter en liten nattvickning (där det också framkommer att den tomma stolen var reserverad för Mme Chastellier) kan Etienne och Simon dra sig tillbaka till varsitt gästrum bredvid varandra, medan Leo hänvisas till ett bättre tjänarrum på vinden.

Gästlista utöver värdparet Renée St. Jean de Losne och markis de Moricière:
Damer:
Mme de Torquat
Mme Lorenceau
Mlle Roisseau
Herrar:
Kapten Zilber
Baron des Balastre med sonen Rupert
Frédéric de Saby
Jerome d’Oulhen
M Lorenceau (anländer dagen därpå)

View
Lördag 11:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Trots beställd väckning kommer Simon inte upp ur bädden före klockan nio. Cormorant undrar om han ska sadla på Lafayette eller Svarten? Simon inser att han måste ge det vackra och välbalanserade stoet han övertagit från Lutzhausen ett bättre namn. Men vad? Efter att ha ätit en lätt frukost hos Etienne (där alla andra redan är färdigätna och Leo putsat av en hel grötkastrull själv) rider Simon till banken.

På Banque de Vitoria skriver Moulin ut växlarna samt två lika stora tillgodohavanden. Simon får också ett förseglat brev att ge till de Didonne. Tyvärr är det utöver Moulins eget sigill även bankens svårforcerade sigill på, så man vågar inte bryta upp det. Eftersom man informerats om att de Didonne med största sannolikhet sover fram till lunch i sitt hem på rue du Vertbois 18 passar Etienne på att beställa en ny sammetsrock hos Michel le tailleur — en blå med broderade gröna blad som passar till den nya sidenvästen — medan Leo köper mat åt sina grannar Maria och Cristina som turas om att passa den sovande Abou. Simon ser till att få det italienska vinet hemskickat från Gyllene Oxen och stoppar undan de två tillgodohavandena à 1000 L bakom sin tavla med Edens lustgård-motiv.

Vid tvåtiden beger man sig till de Didonne. Medan Etienne väntar utanför stiger Simon och Leo in i ett pråligt men slitet hus (som har trätiljor i hallen!) En åldrig tjänare försöker avvisa dem men Simon meddelar att de kommer med bud från M. Moulin. Då visas de upp till chevalierens sovrum där de möts av ett kuddberg varur en slapp hand hänger — vivören är ännu inte uppstigen.

Dock nedlåter han sig till att läsa Moulins brev och piggnar av detta och åsynen av växlarna till så mycket att han låter tjänaren leda ner gästerna i blå salongen (med målade väggar!) där de trakteras med surt och billigt fruktvin och får vänta medan chevalieren klär på sig. De får ett paket förseglat med sigill och snören, tackar för sig och retirerar till Under Korset, där de njuter av en stor karp med karamelliserade lökar och genast bryter upp paketet.

Materialet innehåller delar av kartor över ett fort i Pyrenéerna mot spanska gränsen samt listor över vanliga in/ut-transporter och listor med namn på soldater och officerare. Etienne och Leo rider till Justitiepalatset för att lämna över detta till Pascal (justitiekanslern visar sig fortfarande vara på jakt med konungen). Medan de väntar på att få träffa honom ser Etienne över planerna en extra gång och inser att det handlar om två olika fort! Man meddelar också Pascal de namn man plockat upp: de Didonne, Moulin, Pedrosa. Pascal uttrycker att de “kommer att bli rikligt belönade”.

Under tiden har Simon trängt sig in i Moulins bostad trots tjänarens enträgna upprepanden om att “herrn är inte hemma!”. Sittande i den bästa länstolen pressar Simon Moulin att berätta allt genom att hålla honom på halster om lejdebrevet. Moulin beskriver med allt tjockare röst hur han utnyttjats som monetär resurs av Svarta Korset som har en hållhake på honom, och att utöver nämnda herrar är även ädlingarna don Mazegosa och des Estang implicerade i förräderiet mot Kronan. Med tårarna rinnande ber Moulin att Simon ska låta fira en mässa över honom i Notre Dame efter att han är borta…

Simon antyder att det är problematiskt för honom att bara ge bort lejdebrevet till Moulin men kanske finns det saker Moulin inte kan ta med sig till Italien? Moulin förstår först inte men efter några fler propåer ger han Simon sin bostad med lösöre, tjänare och allt i utbyte mot lejdebrevet. En hushållerska vid namn Mme Gagnon kallas in för att bevittna det papper Moulin kastar ihop vid skrivbordet inne på sitt kontor. Simon överlämnar sedan lejdebrevet varvid Moulin panikartat flaxar upp på övervåningen ropandes “Packa, packa!”.

Sällskapet möts upp hemma hos Simon på Rue des deux Portes, dricker gott italienskt vin och diskuterar händelserna. Man överlämnar de två nya namnen (don Mazegosa och des Estang) till de juridiska makterna varefter man återvänder hem till sig. Leo känner sig mycket illa till mods i sina alltför fina kläder när han går hem genom sina farliga kvarter men humöret lyfts mycket när han väl hemma meddelas att Abou varit vaken en stund och har ätit soppa.

View
Fredag 10:e juni nådens år 1624 (del 2)
Ånyo i Svarta Korsets spår

På eftermiddagen rider Etienne och Simon till Banque de Vitoria. Medan Etienne svettandes får vänta utanför i värmen med hästarna som en simpel stalldräng trakteras Simon med utsökt vin (italienskt?!), mandelkakor och en enträgen förfrågan om beskydd — “Jag tänkte att en man som kommer ut ur Bastiljen på ett par dagar nog har goda anknytningar”.

Moulin lovar att avslöja allt och ge handfasta bevis (delar av planerna) om han får fri lejd, eskort till gränsen och medel till en nystart i Italien. Det ska vara skrivna försäkringar, en pant eller annat eftersom det är ett farligt dubbelspel denne enkle bankdirektör ger sig in på. Han förser också Simon med en generös handkassa (tre diamanter till ett värde av 250 L) och ska se till att en låda av vinet skickas till Simon (denne uppger Gyllene Oxen som adress).

Efter mötet med Moulin hämtar man upp Leo hemma hos honom (och tvingar honom att byta om) och beger sig sedan till Justitiepalatset. Där nödgas man vänta i hallen för ankommande. Etienne utbrister frustrerat “Vi skulle ha skrivit brev!” medan Simon otåligt vandrar fram och tillbaka med värjan oroligt piskande mot benen som svansen på en ilsken katt. Leo stirrar med glasartad blick.

Till sist blir man emottagna, men enbart av justitiekanslerns assistent Pascal, då kanslern själv är på konungens jaktparti. Pascal är vänlig och behjälplig men kan dock enbart lämna ett brev med fri lejd och uppmanar dem att agera på egen hand. Man får av honom också reda på att Chevalier de Didonne är medlem av Svarta Korset.

Man äter en välförtjänt middag på ett nytt etablissemang som magistratets chef Balastre nämnt, “Under korset” på Rue du Cimetière: ett helt fat med tjugo vaktlar fyllda med kapris och örter. Leo ratar dock fåglarna (“det är mer mat på sparvar”) och nöjer sig med all ost och bröd som också kommit med in till bords. Sällskapet vid husets andra bord (det finns bara två) diskuterar sädpriser och svartrost och Simon och Etienne ruskar bekymrat på huvudena och inflikar klokheter i deras konversation.

Därefter beger man sig till M. Moulins hem på Rue Portefoin. Leo och Etienne väntar om gathörnet medan Simon går in i huset, som inte är så stort och vars tak behöver läggas om. Simon ledsagas genom en något sliten hall med grårutigt stengolv till en trivsam salong med gyllenlädertapet, gula sittmöbler och stora franska fönster. Här bjuds han på kanderade apelsinskal från en bonboniére och får veta att Moulin inte har några planer och inget vill säga om han inte är i säkerhet i Italien, dit Simon inte vill eskortera honom. Impasse.

Man utarbetar kompromissen att Simon själv får hämta planerna hos de Didonne, en man som har stora spelskulder och oftast står att finna på Le Cygne. Denne vet dock inte om att planerna ska lämnas ut men eftersom de Didonne inte är på så god fot med de Sauvé kan han säkert tro på att det är riktigt att göra det. Moulin inskärper att planerna inte får hamna i händerna på budbäraren Martin Pedrosa.

För att göra Simon trovärdig i de Didonnes ögon föreslår Moulin att han ska skriva ut två stora skuldväxlar à 1000 L för Simon och skicka honom till de Didonne med växlarna och ett brev för att hämta planerna. Man beslutar att ses på Banque de Vitoria tidigt nästa morgon för pappersarbetet. När Etienne sedermera får höra om den tidiga uppstigningen bjuder han som morot in vännerna att frukostera hos honom klockan nio.

View
Fredag 10:e juni nådens år 1624 (del 1)
Ånyo i Svarta Korsets spår

Simon vaknar vilsen i en främmande säng och letar sig så småningom fram till en tjänare på det logi han inhysts på, Gyllene Oxen. Man serverar inte mat, alltså finns ingen frukost att få, och hans häst leddes tydligen bort av en stor svart man. Men han hittar strax ut på en större gata och upptäcker att han är helt nära Pont au Change, mitt i Paris.

Simon följer sin instinkt och går på fastande mage direkt till Färgade Skägget för att ta saken i egna händer. En morgonvisit hos budbäraren slutar dock ganska raskt med en av denne dragen pistol varvid Simon påstår sig representera de Sauvé (och budbäraren muttrar “så Moulin har alltså hyrt denne klåpare…”). Simon får sedan veta att Zaragozagrenen har lyckats höja intresset så att priset har gått upp, men att man nu behöver visa en del av planerna. Längre än ett par tre dagar kan budet — som presenterar sig som Martin — inte vänta på att få dessa planer innan han måste återvända söderut. Chevalier de Didonne kan tydligen vara behjälplig.

Etienne besvarar Renées brev och skickar med det i depeschväskan från magistratet för extra snabb leverans. På väg ut möter han chefen Gilbert Balastre på väg in och hälsar artigt. Vid lunchdags springer han lämpligt nog på Simon på Röda Forellen och man skriver en not till Leo att ansluta där på kvällen. Sedan festar man på gödkalv med sparris och planerar dagens fortsatta värv, samt diskuterar Lutzhausen och vilka kläder man ska packa med sig till Juilly-besöket.

Leo tar med sig Abou och beger sig tidigt på morgonen till St Victor. Den snabbaste vägen dit från brödernas hem är att ta de enklare broarna över Seine vid Ile Saint-Louis: Pont Marie är långt ifrån färdigkonstruerad och man får i dagsläget korsa floden på pontoner, men träbron Pont de la Tournelle används redan reguljärt. Man lyckas obemärkt smyga sig upp bakpå en virkestransport vilket känns lite säkrare vid överfärden.

Vid klostret har ännu inte alltför många halta och lytta samlats, så Leo får en bra plats i kön. Han och Abou visas in med fyra andra: en gammal gubbe, en äldre kvinna med huckle och ett par unga tvillingar, båda med långa flätor. Av okänd anledning låter fader Theodérics medhjälpare Leo och Abou vänta till sist med att få träffa den helige patern — Abou är ganska orolig men när en procession av bröder sjungande rör sig förbi med långa tunna ljus i händerna lugnar han sig.

Applikanterna som går in före kommer alla ut förändrade: gubben rakare, den äldre kvinnan gladare, tvillingarna fnissande och glödande av lycka. Inne hos fader Theodéric sprider många brinnande vaxljus sin värme och en kryddad doft mättar rummets luft. Theodéric lägger sina händer på Abou och mumlar något, varvid Abou direkt svimmar. Leo har en grannlaga uppgift att få hem sin bror eftersom han inte vaknar utan tycks ha fallit i djup sömn, men det går till sist.

View
Torsdag 9:e juni nådens år 1624
Ånyo i Svarta Korsets spår

Simons första ärende blir att besöka Mme Chastelliers skräddare Michel le tailleur och beställa en laxrosa väst i marokängsiden samt en gul rock i sammet. Under tiden lånar Leo Lafayette och rider över Seine till klostret St Victor, just utanför Porte St Victor i sydöstra delen av Paris. Där finner han ca 50-60 applikanter om fader Theodérics nåd som väntar utanför klostrets portar. Leo får reda på att benediktinermunkar har en tyst dag i dag och att det är osannolikt att någon helning kommer att ske denna dag, kanske ikväll eller imorgon.

Man sammanstrålar på eftermiddagen hos Simon. Etienne har redan gjort två avskrifter av de Sauvés brev när Leo kommer dit (en att behålla själv, en att ge till de la Tour de Vezelay). Paketet från skräddaren har också anlänt, och när Etienne packar upp det slår som en glans från glittrande vatten och himmelens skyar upp över de församlade — den blå västen är klar. I paketet finns också kläderna som beställts åt Leo, som sällskapet insisterar på att han genast provar. Cormorant finns lyckligtvis till hands och kan diskret hjälpa Leo när han trasslar in sig i okända snören i klädedräkten.

Därefter rider man till Justitiepalatset och lämnar de Sauvés brev till depeschkontoret. På Banque de Vitoria låter Etienne växla in två av växlarna så att man är stadda vid kassa, och sedan ber Simon att få träffa bankdirektören M. Moulin. Han överlämnar det ursprungliga brevet och bjuds på ett gott (?!) italienskt vin samt får av den nervöse bankchefen ett kodutbyte att säga till kontakten som har sin bas på Färgade Skägget. Koden är: ”Våren är tidig i Spanien”. Svaret ska vara ”Mandelträden står i blom” varpå man ska svara ”Risken för frost är ännu inte över”.

Medan Etienne diskuterar filosofi med ett par studenter på Färgade Skägget (och Leo äter upp deras korv när all uppmärksamhet är fäst vid den livliga argumentationen) identifierar Simon budbäraren och får när han följer med upp på rummet reda på att meddelandet redan levererats och att det är svaret man väntar på. Kontakten framhåller att “om sällskapet splittrats behöver vi veta vem vi har att göra med” och vill veta vem som står bakom Moulin.

Man avviker missmodiga från platsen, äter kaninragu och inlagda päron på Kaminen, tar med vin och rider planlöst runt i Paris. På den lilla gatstumpen Rue de la Tannerie hittar man en liten intim lokal som kallas Eken. Här avnjuter man ost, alsaciskt vin, honung, fikon etc intill sen timma medan Simon enträget insisterar på att göra ett besök på ett hus med dåligt rykte, varför inte La Rochelle? Strax därefter somnar han och Etienne har ett fasligt sjå att med hjälp av Leo få honom till närmsta säng, som lyckligt nog finns nära, på Gyllene Oxen.

Etienne finner ett brev från Renée med inbjudan till Juilly när han sent omsider kommer hem till sitt lilla rum hos änkan Barot.

View
Onsdag 8:e juni nådens år 1624
Den stora skyttetävlingen + Ånyo i Svarta Korsets spår

Det regnar. På tidiga eftermiddagen kommer de Besmans till Simons cell och meddelar att allt naturligtvis varit ett beklagligt missförstånd och att han är fri. Simon börjar packa ihop sina saker och säger adjö till de Sauvé, som då ber om en liten tjänst, ett brev som ska levereras till Rue du Vertbois 32. Simon går självklart med på detta. Därefter får han tillbaka sina vapen av de Besmans i den stora hallen och kan släntra ut ur Bastiljen, ut på Paris regnvåta gator, som en fri man.

Hemma hos sig mottas Simon med glädje av allt tjänstefolk: portvakten Jalon, Cormorant och hans moder, ja till och med av stallpojken som Simon inte lärt sig namnet på. Rummen ser dock malätna ut med hälften av möblemanget borta, men Simon blir lycklig över att hitta sin St Didier-nål i skänken precis där han trodde.

Simons misstänksamhet driver honom att också öppna och läsa de Sauvés brev. Adressen det skulle levereras till var ju samma som figurerade i utredningen av mordet på de la Tour de Vezelays agent Le Croit föregående höst. Förra året redde man också ut att Le Croit förgiftats på Le Cygne, en klubb för den österrikiska intresseorganisationen Svarta Korset.

Brevet innehåller utöver text även ett kodat meddelande i marginalen. Simon söker i sitt bibliotek med hemliga koder (innehar två olika!) och finner att det är samma kod som Svarta Korset använder sig av och att den dolda texten lyder “Nyheter från Zaragoza”. Simon skickar också en not till Etienne att möta honom på Kaminen, ordnar med sina möbler samt ser över sin post. Där finner han en inbjudan till en fest vicomte de Bouvard ämnar hålla “till Etienne d’Adours ära” den 15:e juni.

Etienne har under dagen fått en lista från Yves Knippel på magistratet över benediktinerkloster i Paris, som han tar med sig till mötet med Leo på Kålhandlarens fromma. Leo har med sig Pablo, i en skjorta framgrävd av tvätterskorna, som besvarar alla frågor från Etienne med “Oui, monsieur”, precis som Leo lärt honom.

Etienne skickar också Leo hem till honom för att hämta posten och höra hur landet ligger. Leo återvänder med de Bouvards inbjudan samt Simons not. “Han är fri, monsieur!” En sten faller från Etiennes hjärta. Man beger sig därefter till det närmaste benediktinerklostret, som ligger på Rue des Blanc Manteaux. Då man frågar efter fader Theodéric räcks en lapp ut ur smidesgallret av den tyste munken innanför med texten “St. Victor”.

Simon beger sig sedan till fäktskolan, där han träffar Jean-Claude, Olivier Touchot och ett halvdussin andra elever. Man fäktar och umgås och beger sig sedan till Kaminen. Inte långt därefter ansluter Etienne och Leo. Simon berättar om sin plåga, även om han hela tiden var vid gott mod, särskilt när han fått höra “Ju högre upp, desto fortare kommer man ut”. Etienne och Leo berättar om infångandet av Lutzhausen, och Simon fyller i med information om brevet han fick av de Sauvé.

View
Tisdag 7:e juni nådens år 1624
Den stora skyttetävlingen + Ånyo i Svarta Korsets spår

Etienne tillbringar morgonen med att skriva brev till Renée, medan Leo berättar för en uppmärksam åhörarskara om Lutzhausen och hur en oskyldig sitter på Bastiljen. Den oskyldige å sin sida äter skorpor med fikonmarmelad på vid sin visit i de Balmains cell, där han också trakteras med information om de Sauvé. Tydligen är han fängslad för ett giftmord på en kapten och dennes adjutant, till synes oförklarligen. Bastiljens invånare spekulerar i ett crime passionel. Simon får också höra att när M. Montagnier fått en idé i sitt huvud släpper han den sällan.

På väg till möte med Leo besöker Etienne St. Mery och talar med fader Guillaume om Simons belägenhet, och hoppas denne kan erbjuda den stackars fången andlig tröst. Han skickar även med ett meddelande till Simon. Efter lunch på Kålhandlarens fromma besöker man (trots Leos ihärdiga motstånd) skräddaren där Etienne provar en toile i vitt tyg av sin väst, för korrektion av plagget. I sina försök att hålla sig ur vägen välter Leo ut en burk med knappar över hela golvet.

Etienne beger sig sedan till magistratet där han djupdyker i arkivet efter listor över benediktinerkloster. Leo går hem till rucklet på Rue de l’Ave Maria och förbereder Pablo på att följa med på intervju om att bli herrbetjänt hos en fin gentleman.

Simon har under eftermiddagen fått låna ett nätt litet gråskäckigt sto av de Besmans att rida runt, runt på Bastiljens innergårdar på. Han har också fått besök av fader Guillaume och tagits i upptuktelse av denna för den försummade bikten. Etiennes lilla meddelande om framgångarna med Lutzhausen når honom dock också från samma källa och lyfter hans hjärta. Till middag bjuder han in sällskapet de Balmain och de Sauvé.

View
Måndag 6:e juni nådens år 1624
Den stora skyttetävlingen

Morgonen randas för tre vänner som alla sovit dåligt. Simon känner det trångt över bröstet efter att ha utforskat alla delar av sitt nya hem, Etienne har oroat sig över väskan med guld och fiender i varje hörn, och Leo har inte kunnat sluta tänka på fader Theodéric.

På förmiddagen arbetar Leo på Arsenalen med att lära ut skytteteknik, Simon läser de av Jean-Claude sig tillsända pamfletterna i det lilla lusthuset och Etienne besöker Banque de Vitoria för att förvandla guldet till värdepapper. I väntrummet bjuds han på vitt vin och sigillerar sedan tretton växlar à tio pistoler vardera. Han skickar också en not till Jean-Claude att möta honom på Röda forellen.

Leo besöker sin lilla kvarterskyrka Sta Clara i jakt på den helbrägdagörande munken. Där får han höra att det är en benediktinermunk, och att dessa munkar klär sig i svarta kåpor. När man sammanstrålar på Röda forellen på kvällen lovar Etienne att ta fram listor över stadens benediktinerkloster på magistratet. Jean-Claude får höra hela historien vilket sker under stort buller och många utrop (Etienne bokade förtänksamt ett av de privata rummen för middagen), och lovar att sprida nyheten om att det är en tysk som är skyldig via sitt nätverk. Något litet grumsar han dock över att han inte bjöds med till Sjungande källan.

View
Söndag 5:e juni nådens år 1624
Den stora skyttetävlingen

Man äter frukost på Färgade Skägget (Leo är blek efter ännu en svår natt med magbekymmer och dricker enbart mjölk). Etienne tyngs av oro för duc d’Quagliata och assorterade polisbetjänter och bestämmer sig för att byta logi än en gång, medan Leo behöver lämna tillbaka hästen han lånade av Daniel le Normande på Arsenalen. Innan man skiljs åt föreslår Etienne att Leo kanske ska bli Simons betjänt så fort han kommer ut från Bastiljen, nu när denne har ett stort hus att ta hand om? Man bestämmer att ses på Kålhandlarens fromma på eftermiddagen.

Simon letar reda på Bastiljens kyrka som ligger i den bortersta av den tre befästningsdelarna, omgiven av grönska och med vackra glasfönster. Han talar under gudstjänsten med Pierre de Balmain som pekar ut flera andra fångar för Simon, bland annat den gamla damen Merieux som giftmördat både sin syster och sin man. Uppfriskad biktar Simon sig och beser den sista inre borggården med dess lusthus och lilla damm med fiskar och vattenväxter.

Utanför murarna har Leo vid sitt besök på Arsenalen berättat vitt och brett om sina äventyr och om hur han stirrade både kardinalsmördaren och döden självt i vitögat. Han beger sig sedan hem och somnar gott på sin egen hårda bädd. Några timmar senare får han möjlighet att upprepa förtäljandet om sina bravader, denna gång för de boende på vinden. Men även Leo får höra nyheter — om fader Theodéric som kommit från södern och sägs kunna hela de sjuka och lytta…

Etienne packar med sig allt och letar reda på ett logi i närheten av fäktskolan. Valet faller på Gyllene Oxen, som är rent och trevligt och inte är ett värdshus utan enbart har sovsalar och rum. Där lämnar han sina kläder till tvätt och ombesörjer att Toulouse och Lutzhausens svarta märr ryktas och får havre. Sedan ligger han lågt på sitt rum och packar över Lutzhausens tillgångar i sin lilla valise.

Dagen går långsamt för Simon som gör fäktövningar (utan värja) och av någon anledning inte kan släppa tanken på var hans St Didier-nål är? Han kan se den för sin inre syn i lådan på skänken i sina rum på Rue des deux Portes. Etienne och Leo äter kaninstuvning på Kålhandlarens fromma och diskuterar en eventuell anställning, som inte kan gälla Leo eftersom han redan är i duc de Poissys tjänst. Leo hör också en annan gäst, en munk, berätta om fader Theodéric från Avignon men på direkt fråga vet denne tyvärr inte var man kan hitta honom.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.