Blixtrande Klingor

Onsdag 22:a juni nådens år 1624

Ånyo i Svarta Korsets spår

Solen strålar underbart över en dag som kommer att bli fylld med febrila förberedelser inför den förestående resan. Simon har inte vaknat när Etienne och Leo var för sig anländer till hans hus. Etienne är först och möts av en barsk Mme Gagnon som håller på med festförberedelser och inte har tid att springa till magistratet, utan helt sonika lämnar rummet då hon “har spisen på springstickevärme”. Etienne lämnas att fundera på poesi till Renée.

Leo strosar i trädgården och sällskapar med Pablo, som måste gräva om solurets fundament. När Simon till slut vaknar möts han av Etiennes klagomål om att han måste skriva till magistratet att de kommer imorgon istället (eftersom Mme Gagnon är sur), men att brevpappret börjar ta slut och alla tjänare är upptagna i köket så vem ska leverera? Simon minns sin egen att-göra-lista och hamnar i upplösningstillstånd men de andra två lovar att hjälpa honom och Etienne river raskt av ett par standardbrev vid skrivbordet.

Man rider till Hallarna där Simons fokus glider och han börjar shoppa, varvid Etienne sätter ner foten och ser till att två resekoffertar med lönnfack inhandlas. Hos låssmeden stöter man dock på patrull — denne har inte tid med värdeskåpet. Simon avstår från lunch och flaxar med vild uppsyn iväg till fäktskolan, men de andra två smörjer kråset på Kålhandlarens fromma och jämför sina respektive upplevelser vid anländandet till Paris. Sedan tvingar Etienne iväg Leo till skräddaren där alla försök att vänta utanför grusas eftersom stassen måste provas. Tack och lov sitter den bra och Etienne gör upp räkningen på stående fot!

Därefter beger de sig till magistratet, där Etienne hittar brev från rättshaveristen i målet om hålet i gatan. Mannen har anlitat en avocat som hävdar att hål i gatan efter fjorton dagars konstant regnande är Guds verk som ej kan ställas någon till ansvar. Etienne lägger undan brevet till senare, och skrider till verket med brevet till duc d’Poissy. Leo väntar på en pall och beser storögt alla band och stämplar som affixeras försändelsen.

På fäktskolan finner Simon en samling glada gamänger som Jean-Claude just bjudit in till kvällens fest: Bruno, Fredéric, Olivier Touchot och ytterligare tre. Simon drar en lättnadens suck över att hans beräkning av antalet gäster inte slagit fel, och står sedan och ljuger M. Touchot rakt upp i ansiktet om att han kommer att vara på affärsresa hela sommaren. Det blir till att bikta senare! Simon återvänder till sitt hus och påminns av Mme Gagnon som kämpar i ett hett kök om medel för tre månaders frånvaro. Därefter tar han sig för att söka efter ett gömställe för sina växlar. Valet faller på en snustorr bok med teologiska betraktelser, som dock visar sig vara ihålig och innehålla nyckeln till värdeskåpet! Men innan han hinner passa in den i skåpet anländer snickaren för att inspektera taket. Det bankas och rumstreras om på vinden och domen meddelas: hörnet som utsätts för västanvinden har börjat läcka och taket behöver läggas om. Arbetet kan börja redan nästa dag, räkningar lämnas även hos stenhuggare för skiffer till beläggning.

När Etienne och Leo återvänder till rue Portefoin hittar de Simon utmattat slängd i den gula sidensoffan. Etienne visar ingen nåd utan tvingar iväg Simon till Stegrande Hästen för att bese betjänten Mme Chastellier rekommenderade i sitt brev. Man går till fots och trängs med transporterna på väg ut ur Paris längsmed rue Montmartre. Väl där städslar Simon den lille tystlåtne M. Henri Morel efter endast en kortare intervju, att börja genast. Morel undrar vad hans arbetsuppgifter blir: påklädning? ärenden? Informeras om att han ska följa med på resa, och hans koffert skickas över till Simons hus. På återvägen frågar Etienne om Morels senaste herre, som var en utländsk gentleman söderifrån vid namn de Cougete (Leo tycker det låter portugisiskt). Han hade varit mycket i Västindien, hade en plantage av något slag, men det var före Morels tid. de Cougete avled stilla i sömnen av hög ålder förhållandevis nyligen.

På rue Portefoin synar Mme Gagnon Morel uppifrån och ner, noterar hans slitna rock och undrar om han är stor i maten. Morel svarar milt att han hoppas de ska komma väl överens. Festbordet står smyckat med blommor och färdigdukat med flera olika pajer, roulader, kryddade anklår, diverse sommargrönsaker, två stora uppskurna korvar, ost, bröd mm. “Viner får herrn välja”. Simon skickar ner Etienne i valvet medan han själv tar upp Morel till det lediga tjänarrummet på vinden och ber honom passa dörren. Just när han sedan för andra gången tänker öppna värdeskåpet anländer gästerna: Olivier Touchot, Fredéric Blevin och Mathieu Gentrique i samlad tropp, och kort därefter Sebastien Blondel, Francois Le Soeuf och Luc Bernier. Jean-Claude utgör eftertrupp.

Simon lämnar Leo ensam vid matbordet med de fina herrarna medan han undersöker vad som tar sådan tid för Etienne? Denne har studerat vinkällaren och listat ut hur den är sorterad (efter region och terroir). Äntligen skänks vinet i! Man beser nedervåningen och trädgården — där Pablo lämnat ett gapande hål varur ett vilsekommet litet solur sticker upp. Gästerna har många förbättringsförslag i form av springbrunnar och labyrinter men beundrar hus och grönska. Morel får order att hålla glasen fulla, varvid Jean-Claude ökar tempot… Samtidigt som Gagnons fat skrapas rena beklagar man Simons öde att tvingas till Nederländerna med dess ruttna mat.

Småningom börjar man sjunga, Ögat kommer också upp på tapeten förstås, till Etiennes förtret. Vinet rinner undan i rasande fart, Jean-Claude efterfrågar kortlek (och förfasas när sådan inte finns, ”då är det inte ett hem”) utan nödgas ta fram sina tärningar. Han lockar med att sätta hus och/eller vinkällare på spel men Simon sväljer inte betet. Jean-Claude, Fredéric och Francois gonar ner sig i sittmöblerna och utnämner huset till sitt andra hem samtidigt som Bruno snarkar i soffan bredvid en vinfläck. Salongen känns äntligen inbodd.

Etienne råkar lyfta frågan om Leo ska flytta in i Simons gamla tvårummare hos de Champetiers, “men jag ska ju med till Spa… Spanska nederländerna?”, varvid Jean-Claude hugger som en barracuda på att bo gratis och ta hand om rummen. Festen går mot sitt slut. Bruno snarkar stillsamt, Etienne har dragit sig tillbaka till gästrummet på övervåningen, enbart Simon och Jean-Claude är ännu vakna och förblir det tills gryningsljuset färgar himlen. Jean-Claude blir gråtmild, “du har berättat dina fina hemligheter, jag ska berätta mina: är en oäkting till en italiensk adelsman”. När Simon försäkrar att deras vänskap inte förändras av detta faller Jean-Claude honom om halsen med tårar i skägget.

Leo går hem i sina finkläder och får av något oklar anledning med sig en grep ur trädgården (till försvar i gränderna, kantänkas). Han stoppas av en vaktpatrull och tas till det temporära fängslet vid Hotel de Ville, där han får tillbringa natten inlåst tillsammans med en muttrande galning som enbart ett synnerligen kraftfullt tilltal lyckas tysta för lite nattro.

Comments

eor

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.