Blixtrande Klingor

Tisdag 21:e juni nådens år 1624

Ånyo i Svarta Korsets spår

Simon begär tidig väckning av Mme Gagnon (vilken stress! fast han inte är med i armén!) och försäkrar innerligt att en herrbetjänt är på väg. Sedan gör han en mängd ärenden: skjuter fram snickarens besök, söker efter en låssmed som kan öppna skåpet i hans nya bostad, tar reda på var Palais Cardinal ligger (på Rue St Honoré, det är det gamla Hotel Rambouillet som ska byggas om och till) och donerar till kyrkokollekten. Etienne å sin sida finner sig inte ha tid för magistratet eftersom han måste prova kläder. Den förstörda västen ger honom ett hugg i hjärtat… Till slut väljer han (till änkan Barots förtjusning) gul väst och matchande byxor med den nya rocken samt beger sig till Simon, som bär samma finstass som på de Bouvards fest.

Etienne oroar sig för att Leo inte anslutit (“Han är redan sen!”), och mycket riktigt ligger denne hemma hos sig under takåsarna och såsar tillsammans med Abou, med något ont i magen efter för mycket finkött. Etienne skickar Pablo att hämta honom men när Leo väl dyker upp visar det sig att han inte är finklädd. Sällskapet rider (enligt Leos åsikt) hänsynslöst snabbt genom gatorna, Leo får hjälp av Clara att prångla sig in i de avskydda finplaggen och så rider man till Palais Cardinal. Kardinalens garde vaktar på den stora innergården och vid den tunga porten, och när de angett sitt ärende och släppts in kommer ytterligare två gardesvakter fram och kräver att få se breven (Leo håller darrande fram sitt exemplar upp och ner).

Sällskapet går uppför en massiv trappa till ett övre galleri med schackrutigt marmorgolv och röda sammetsdraperier. Vid dörren till kardinalens arbetsrum får de visa breven igen för nya vakter (Leos åbäkande får vakterna att fråga ”Är han med er? Då går ni i god för honom”). I det stora rummet finns två män, en man som tar herrarnas vapen och sätter i ett ställ vid dörren och presenterar sig som de Lesseps, aide till M. d’Hoqcuincourt. Ytterligare två män kommer in i rummet (varav en är präst) och lämnar vant sina vapen vid dörren. Strax slår ett väggur fyra och just då klangen klingat ut öppnas en annan dörr och kardinalen själv träder in i rummet tillsammans med M d’Hocquincourt.

Alla bugar djupt för kardinalen, som granskar de samlade under en paus som av samtliga upplevs som mättad, ödesfull och betydelsedjup. Till Simon säger kardinalen “Så detta är mannen som inte sköt mig men ändock fick sitta på Bastiljen”, sedan vänder han sig till Leo “och här står den som närapå tog en kula för min skull”, och därefter till hela rummet: “Ni är utvalda att undersöka Svarta korsets förehavanden”. Presentationer och fördelning av uppgifter sker: M. d’Hocquincourt agerar diplomat i Konungens tjänst och vaktchefen Mandelbaum vid kardinalens garde anför åtta soldater till sällskapets beskydd. Prästen Gassendi ombesörjer själarnas fromma under resan. Simon omnämns som militär rådgivare och Leo som tolk, dessutom med specialkunskap om tungt artilleri. Till Etienne säger kardinalen “Jag vet att er penna författar många epistlar. Den ska nu tjäna mig väl i er roll som jurist tillika skrivare”.

Den långa och farliga resan diskuteras vid ett bord täckt med kartor. Resvägen kommer att gå från Paris till Orleans-Limoges-Toulouse-Narbonne, där man bordar ett skepp till Tortosa. Därifrån färdas man längs floden Ebro till Zaragoza — något försiggår där. “M. d’Hocquincourt, när kan ni ge er av?” -”När ni behagar, sire, även om ett par tre dagar för förberedelser vore välkommet”. -”Nå, jag förstår. Ni ger er av om tre dagar.”. Då sällskapet bryter upp befaller kardinalen våra vänner att stanna kvar, och en aide öppnar ett skrin varur kardinalen tar tre börsar och överräcker med orden “ett litet tack för de blodsdroppar jag inte spillde tack vare er”. De översvallande hedersbetygelserna stoppas av “Seså, så” och en avfärdande handvinkning (och Etienne stoppar Leo från att börja räkna mynt redan inne i kardinalens arbetsrum). Utanför rummet väntar de Lesseps, som effektuerar utbyte av adresser och meddelar att de får utrusta sig på eget bevåg med hästar, rustningar och vapen.

Man rider direkt till Arsenalen i detta ärende, Leo något blek och muttrande om varför han måste med, “kan ju inte slåss utan att tappa skorna”? Problemet uppdagas ligga i Abou. Simon funderar och räknar efter, och erbjuder sedan husrum på tjänstefolkssidan på rue Portefoin. Leo pressar gråtfärdig av tacksamhet sin svettiga panna mot Simons handrygg “Ni är alltför god!” (Simon lyckas avstyra vidare ömhetsbetygelser). På Arsenalen letar Simon och Etienne upp verkstäderna med smedja medan Leo lokaliserar Daniel le Normand. Smederna tror först de utsätts för ett skämt men går därefter raskt med på att sälja harnesk. Tyvärr finns inget som passar Simon, och det enda som fungerar på Etienne är ganska fult. Det bjuder han 15 L för, och för ytterligare 10 L flyttas några rosor från ett annat harnesk till detta: “Taget”, säger smeden, spottar i näven och skakar hand med Etienne.

Därefter går man ner i Normandens källare och förser sig ur skåpet: Simon köper en odekorerad pistol (dock med valnötskolv) med läderarbete för 60 L. Daniel rekommenderar en vapensmed där man säkert kan få tag i harnesk, “Henri heter han, finns bort mot italienska regementet om ni vet vart det ligger? Strax utanför karmeliterklostret”. Man rider ditut men Simon fastnar hos sadelmakaren direkt man kommit över till vänstra stranden. Plötsligt faller fjällen från hans ögon: vad är det ädla stoet klätt i egentligen?! Sadelmakaren berömmer det vackra djuret och talar om guldciseleringar för att lyfta fram pälsens glans. Simon sugs in i butiken och en hungrig Etienne måste följa efter. Den gamla sadelns knapp höjs för 20 L, och ägaren visar stolt olika mästerprov med skulpterade rosor och dylikt för priser uppåt 175-200 L. Simon beställer en ny sadel med ciselering av lagerblad och stjärnor, och lyckas pruta ner det totala priset till 110 L eftersom leveransen inte behöver ske förrän på andra sidan sommaren. Han lånas en sadel som Celeste inte tycker om.

Då middagstimmen infallit rider sällskapet till Kaminen för en härlig korvtallrik med kål och en kanna vin under den stora platanen. Leo undrar varför harnesk behövs, “vi är ju pipplomater?” Men vägpirater visar ingen nåd. Simon är nöjd med sina inköp och Leos chock efter kardinalsmötet börjar släppa tack vare korvflottet. Etienne listar i andanom alla brev han måste skriva för att förklara deras frånvaro, besöker de släkt eller har de flytt värmen i Paris kanske? Leo påminner försynt om brevet till duc d’Poissy. Och Simon har utlovat en fest i sitt nya hus…! Etienne ber honom skriva till Renée medan han själv tar på sig den grannlaga uppgiften att skriva till Mme Chastellier. Man enas om att anföra affärer i Nederländerna som orsak, man behöver hjälpa den gamle vännen Phillippe St. Julien.

Därefter rider man till Jean-Claude, som påstår sig “känna doften av guld — ni har hittat en tryckare och ämnar göra pamflett av visan!”. Leo invigs i musikstycket och gillar det stort, medan Etienne förgäves försöker få tyst på eländet. Vin kommer fram och Simon bjuder in till fest nästa kväll — en enklare sådan, det hastar, de måste iväg. Jean-Claude blir strax invigd i både det officiella och det inofficiella uppdraget och ber efter en kraftfull skål för kardinalen om att få följa med, men hoppet grusas då vännerna visar sina personliga kallelser till kardinalsmötet. Jean-Claude lovar att ljuga för alla för deras skull och erbjuder sig att bjuda in fäktskoleeleverna till morgondagens fest. Därnäst får han höra om Simons nya hus och bullrar mycket om att Simon fått “tjänare på halsen?! Bara bekymmer! De ska ha lön! Blir sjuka! Rymmer! Gifter sig!”.

I den ljuvliga sommarkvällen rider man hemåt över Seine, förbi Notre Dames torn. Leo har en ny rolig visa att nynna på… Hemma i slummen meddelar Leo Pablo och Maria att han ska resa bort, och stoppar Pablos uppvällande upprördhet med att berätta att “Herrn sa att ni får bo i hans hus tillsammans med Abou!” Maria gråter av lycka och det kommer nästan bort att Abou gått omkring lite på vinden idag. Etienne följer Simon till rue Portefoin där stalldräng saknas så att Simon själv får sadla av Celeste, som nästan fått skavsår av den främmande sadeln. Simon gläntar sedan på köksdörren där Mme Gagnon putsar knivar, och informerar om morgondagens bjudning. “Vilken sort, damer? högvälborna? militärer?”. Simon ber om stående buffet för åtta (Julie får torka golven efteråt).

Mme Gagnon kommer mer ur balans av att informeras om att herrn ämnar resa bort ungefär tre månader, och utverkar att rejält med hushållskassa måste lämnas över. Ännu mer så när främmande löskefolk ska bo här, tre personer till! Inne på skrivbordet ligger ett brev som Simon mödosamt läser (handstilen är svår). När Etienne till sist får ta över det förstår han att det är från Mme Chastellier — som vet att de ska resa bort! Hon förmedlar också kontakt med en lämplig herrbetjänt. Etienne skriver svar direkt, Simon läser över axeln och uppfattar att det blixtrar till, som av duellerande klingor, men kan inte riktigt följa tråden… Etienne verkar sköta sig bra. Sen blir Simon rejält skakad när han inser hur många brev han måste skriva (till Renée, Mme Chastellier, tack till de Bouvard, Zilber, regementschefen och hans fru…) Etienne erbjuder sig att vara skrivare och gör självsvåldigt ändringar i Simons diktamen, samt beger sig efter väl förrättat värv hem.

Comments

eor

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.